ManMade Music

Samverkan – inte motverkan (ledare i MM nr 5/2005)

av Gunnar E Olsson

De senaste dagarna har jag suttit och snickrat på en mjukvarutest och det har varit väldigt intressant, men samtidigt har jag funderat lite kring samspelet mellan digital och analog teknologi.

I samma stund som vi skickar iväg killarna till Frankfurt för att kika på alla nya hårda och mjuka varor, börjar nyheterna, som man tänkt presentera på samma mässa, läcka ut.

Ett litet sammanträffade: i samma stund som Vox börjar skeppa sina AC30 Custom Classic Series – en riktigt klassisk hårdvara när den är som allra bäst, med låda i björkplywood från baltstaterna – avslöjar Native Instruments att man kommer att visa ny mjukvara på Frankfurtmässan, Guitar Combos, tre gitarr-combos baserade på Guitar Rig, samma ljud, extremt lättarbetade och med trevliga prislappar. En av combosarna är självfallet en virtuell AC30.

Det är så det ser ut i verkligheten. Den digitala och den analoga världen måste kunna leva vidare sida vid sida. Den analoga rörvärlden tänker inte lägga sig ner och dö och den digitala eran har kommit för att stanna. Det är väl när man lyckas kombinera dessa verktyg som man har chans att göra den bästa musiken – åtminstone vad gäller den rent tekniska biten. Problematiken kring det här med musikalisk kreativitet får nog någon annan lösa.

En del av er har säkert förletts att tro att jag är en teknisk idiot, som inte kan skilja på en XLR- och en AES/EBU-kontakt. Visst, jag föredrar ofta musiken framför tekniken om jag tvingas välja, men utan en rejäl dos tekniskt kunnande är det i dag ruskigt svårt att åstadkomma några inspelningar överhuvudtaget.

Samtidigt kan tekniken bli ett så jobbigt hinder, när den sätter den sidan till. Jag har en mycket god vän som för inte så länge sedan övergav sitt favoritmedium när det gäller inspelningar. Han är en övertygat analog kille som har två riktiga guldöron (själv har jag bara ett – det högra) som han har använt när han spelat in allehanda akustisk musik. Denne producent/ljudtekniker/musiker tvingades överge sitt trogna analoga inspelningsmedium för att han inte längre kunde få tag i tape till sina bandspelare. Han skaffade sig det bästa han kunde få tag i – ett dedikerat hårdvarubaserat digitalt inspelningssystem.

Häromdagen mötte jag honom på stan. Hur är det? frågade jag. Fråga inte, snäste han. Jag vill inte tala om det. Jag skulle skaffa fler hårddiskar till mitt inspelningssystem och nu kan jag inte beställa dom längre. Dom har utgått ur produktionen. Jag blir så j-a upprörd!

Jag förstod honom så väl. Det måste nog kännas som att gå in i väggen två gånger på samma vecka. Hur mycket orkar man egentligen?

Men samtidigt … Hur kan man gardera sig? Även om man skaffar sig det bästa och mest välrenommerade systemet på marknaden kan det köpas upp av en konkurrent nästa månad och läggas ner två veckor senare. Och där står man med sin tvättade hals och ett system som i och för sig fungerar bra idag, men är långt ifrån framtidsäkert.

Det är ju en sak att tvingas göra ekonomiska investeringar som man aldrig kan få tillbaks, men man investerar ju också så mycket tid i form av lärotid innan man blir bekväm och fungerar med ett nytt inspelningssystem. Det kan vara mjukvara som man lagt ner hundratals timmar på att lära sig. Själv saknar jag fortfarande (jag vet, jag är långsint!) min ”världens bästa” sequencermjukvara, Opcode Studio Vision, som köptes upp av Gibson och lämnade att dö efter en lång och pinsam avlivningstid.

Nu sitter min kompis i samma sits med det digitala system som han skaffade för att ta sig ur sin omöjliga analoga inspelningssits. Vi får hålla tummarna och hoppas att han får tag på sina hårddiskar till slut…

Låt mig avsluta med ett citat från Laleh, en ung begåvad låtskrivare som både producerar, spelar och rattar sina egna inspelningar. I intervjun i detta nummer av MM säger hon: I have a statement. Musiken var bättre förr.

Jag är beredd att hålla med. Men jag vill också påpeka att tekniken har blivit bättre med åren. Ett lustigt sammanträffande, eller hur? Skulle bättre teknik verkligen ge sämre musik och vice versa? Det borde ju vara tvärtom. Men det är faktiskt upp till oss själva – alla vi som gör musik. Det är vi som kan vända den trenden. Låt oss använda bättre teknik till att göra bättre musik – inte tvärtom.

 

Kulturimperialism? (ledare i MM nr 5/2004)

av Gunnar E Olsson

Den 29 november 2002 – ett år efter hans tragiska bortgång – hålls en hyllningskonsert för George Harrison. Eric Clapton är konferencier och berättar att de tre veckornas repetitioner också utgjort ett sorgearbete för alla de medverkande musikerna. Den första delen av konserten består av traditionell indisk musik – ja, och så en instoppad Harrisonlåt, förstås…

Nu finns denna konsert på DVD. Anoushka Shankar, dotter till Ravi Shankar och halvsyster till Norah Jones, spelar först sin fars hyllning till George, Your Eye, på sitar – hon har haft den allra bästa läromästare man kan tänka sig. Sedan framför hon tillsammans med Jeff Lynne och några indiska musiker Harrisons The Inner Light. Som avslutning på den indiska avdelningen dirigerar hon en stor samling indiska (ett tjugotal) och västerländska (sju) musiker som tillsammans spelar Ravi Shankars Arpan (indiska för att ge eller offra/erbjuda). Bland de indiska instrumenten hittar vi både traditionella indiska slagverk, sträng- och blåsinstrument och en akustisk slideguitar.

Konserten är mycket fascinerande, men det är ännu mer spännande att få en inblick i föreberedelsearbetet kring denna del av konserten. Här får vi se hur enkelt de indiska musikerna tar regi – Ravi Shankar ändrar hela tiden i arrangemanget av låten och sjunger de nya partierna för varje individuell musiker, som genast snappar upp det och gör någon sorts mental anteckning av de nya stämmorna. De västerländska musikerna är däremot inte alls lika ”med på noterna” och måste först få alla ändringar nedskrivna på traditionellt västerländskt vis – visst, det är inget lätt stycke man framför, det är många udda taktarter som trakteras.

Ravi Shankar skriver aldrig ned sina ”låtar” och här komponerar och improviserar han fram en hel musikalisk svit. Han berättar att när han jobbar med västerländska musiker föredrar han att jobba med unga musiker – de äldre har redan stelnat i det västerländska musiktänkandet. Anoushka har heller inga problem att dirigera de indiska musikerna, men det är ett styvare jobb för de västerländska musikerna – mestadels trakterande olika stråkinstrument. Som hon själv säger: Hur dirigerar man nio och en halv [åttondelstakt]?

Resten av konserten består av mer traditionell rockmusik med alla Harrisons vänner samlade för att framföra hans låtar. Och det är inga dåliga musiker som samlats för att hylla sin saknade vän. Vad sägs om följande: Tom Petty, Eric Clapton, Jeff Lynne, Jim Keltner, Andy Fairweather Low, Chris Stainton, Klaus Voorman, Paul McCartney, Billy Preston, Jim Capaldi, Jools Holland, Sam Brown, Albert Lee, Gary Brooker, den fantastiske slagverkaren Ray Cooper (tamburinernas häxmästare) och förstås, som Dhani Harrison kallar honom, Uncle Ringo. Dhani är själv med och spelar gitarr på de flesta av låtarna och han är bara så otroligt lik sin far. Alla dessa artister lyfter sig dessutom ytterligare ett par snäpp över sin normala kapacitet. Det märks verkligen att den här konserten betyder mycket för dem.

Något senare i en annan del av världen beslutar ett biståndsorgan att man ska ”hjälpa” indierna med musikundervisningen – det vill säga, en traditionellt västerländsk variant. Man beslutar sig för att skänka elva pianon och tre flyglar till Indien. Kungliga Musikhögskolan anser att fler indier måste lära sig att spela västerländsk musik och Sida stödjer projektet med elva miljoner kronor.

Här är några av motiveringarna: ”Genom fördjupad kunskap i västerländsk musikpedagogik och metodik ska projektet arbeta med självförtroende, demokratiska värderingar och jämlikhet inom musikundervisningen.”

”Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är tidskrävande och exklusiv samt av tradition tillgänglig främst för personer från de privilegierade klasserna. Det finns heller ingen tradition att spela i större ensembler, sjunga tillsammans i körer eller använda noter. Där erbjuder den västerländska metodiken en större öppenhet och möjlighet att nå bredare samhällsgrupper.”

”Våra former för musikutövande, och att skapa musik tillsammans, kan främja utvecklandet av demokratiska attityder”, säger Anders Öman, Kungliga Musikhögskolan, som varit med och startat projektet.

Man undrar väl om det inte är så att vi har en hel del att lära av den indiska musiken – och inte tvärtom. Tack och lov är det många som reagerat på denna förtäckta form av kulturimperialism. I en artikel i DN undrar Martin Nyström ”om det går att demokratisera Indien – med västerländsk musikpedagogik, körsång och ett gäng pianon. Och varför västmusik anses vara mer öppen en annan musik?” Han påpekar också att ”…pianon är det ont om på en kontinent som inte rationaliserat bort kvartstonsintervallen.”

Mer att läsa om detta finns på www.sida.se och www.dn.se.

 

Adjöss och tack för fisken! (ledare i MM nr 4/2004)

av Gunnar E Olsson

Douglas Adams, som fått låna ut rubriken till denna ledare, var inte bara en mycket uppskattad författare – ni som inte ännu läst Liftarens guide till galaxen-trilogin (i fem delar) bör göra det direkt efter att ni läst färdigt detta nummer av MM. Han var också en hängiven hemstudioentusiast och gitarrist. Adams största ögonblick i livet var när han fick hoppa upp och spela live med Pink Floyd. Han var visserligen god vän med David Gilmour, men denne hade aldrig släppt upp Adams på scenen om han inte också uppskattat hans musikaliska talanger.

Nåväl, Douglas Adams finns tyvärr inte längre bland oss – han lämnade oss plötsligt den 11 maj 2001, blott 49 år gammal – och det är där någonstans jag skulle börja idag.

Vi vet aldrig hur länge vi har varann och om spårvagnen kör över mig när jag går hem från jobbet idag kommer jag aldrig att kunna förlåta mig om jag inte fått säga detta först…

Jag vill säga tack – ett stort tack till alla läsare från oss alla som gör Musikermagasinet! Vi borde säga det oftare, men nu har ni varit så otroligt duktiga att köpa vår lilla anspråkslösa blaska så vi känner att vi måste ge er ett kollektivt och offentligt tack!

Vi får ofta bevis på er uppskattning – e-posten börjar nu ta över men fortfarande kommer det vanliga brev på papper med tacksamma ord om hur mycket ni uppskattar tidningen.

Men telefonsamtalen är kanske vanligast… när jag sitter och skriver detta blir jag faktiskt avbruten av en kille som bara skulle ändra på sin adress till vår prenumerationsavdelning, men han ville ändå passa på att berätta att han tyckte att tidningen blivit så bra… och snygg dessutom! Gissa om det värmer ett gammalt musikerhjärta att få såna samtal.

Det kommer också brev med konstruktiv kritik – det uppskattar vi naturligtvis också. Sen finns det ju de som inte för sitt liv begriper vad vi sysslar med – och det är inte alltid vi vet det själva, det måste erkännas. Så det får ni också stå ut med.

Den här uppskattningen har också visat sig i de senaste försäljningssiffrorna. Lösnummerförsäljningen går bara uppåt och prenumerationssiffrorna är bättre än någonsin. Tack för det också!

Allra roligast är det förstås när ni vill dela med er av er musik – och det är naturligtvis också det allra mest känsliga kapitlet. Det faktum att man sitter och knåpar ihop något riktigt eget och sedan vill att dela med sig av detta till den som är villig att låna sitt öra är lite smått fantastiskt.

De flesta av er lägger ner hela sin själ i detta att göra egen musik – och en del av er offrar alla sina besparingar dessutom. En av våra läsare, Thor Rutgersson, hade skrapat/lånat ihop och plöjt ner 93 000 kronor i sitt projekt för att kunna ge ut sin egen CD. Sånt måste man bara lyfta på hatten för.

Om vi ser på den totala musikskörd som kommer till redaktionen så får vi ofta bättre musik från våra läsare än från skivbolagen. Det verkar som ni är betydligt bättre på att känna vad som är bra. Eller också är det så att musik som görs med hjärtat låter på ett mer tilltalande vis.

Mycket av det som kommer från skivbolagen är helt omöjligt att njuta av. Det verkar som om de tappat all känsla för vad som kan klassas som god musik. Det finns ju förstås undantag, men…

Vi försöker också lyssna på era alster på musiksajten. Vår man i Los An-geles, Christian Jensen, har precis lagt upp sina senaste tyckanden och jag själv hoppas hinna med en genomlyssning mycket snart, men vi är en liten tidning på ett litet förlag och vi har självfallet inte de resurser bakom oss som tidningar på större förlag kan ha. Vi är bara två redaktörer och en formgivare på redaktionen och det är en hel del vi ska hinna med varje månad. Vi måste alltid prioritera tidningsproduktionen – det hoppas jag att ni förstår.

Jag kunde också ha valt att låna ett annat citat av Douglas Adams som rubrik till denna ledare – den gör sig bäst utan översättning: ”I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”

Men den spar vi till en annan gång.

Sköt om er och tack för att ni finns!

 

Land du välsignade (ledare i MM nr 3/2004)

av Gunnar E Olsson

Det är alltid med samma skräckblandade förtjusning man ger sig av mot det stora landet i väster. Ska man lyckas bli insläppt i landet ännu en gång, eller är nu terroristskräcken uppskruvad helt bortom sans och vett? Alldeles innan vi gav oss iväg till årets NAMM Show i Anaheim, Kalifornien, utgick ett påbud från de styrande i landet att man ville ha beväpnade vakter på alla plan med destination USA. Tack och lov sa vårt luftfartsverk att man inte var intresserade av nåt dylikt. En avlossad kula på 50 000 fots höjd kan ju ställa till det ganska rejält. De amerikanska myndigheterna hade nog inte tänkt på detta…

I ett land som gång efter annan väljer gamla avdankade actionhjältar till höga politiska poster är det nog tveksamt om det förekommer så mycket tankeverksamhet överhuvudtaget.

Men nu var det ju musik det skulle handlar om – eller i alla fall musikinstrument – och sånt är de ju faktiskt bra på i det stora landet i väster. Det har de ju faktiskt alltid varit. Redan i slutet av 50-talet hade de ju listat ut hur man bygger en elgitarr. Inget som dykt efter 1958 har väl egentligen tillfört någonting till detta kunnande – tvärtom: killar som Paul Reed Smith går ju tillbaks till källorna (läs McCarty!) för att kolla hur en slipsten ska dras.

Skruvar man tillbaks klockan ytterligare några varv hamnar man nånstans mitt ute på ett majs- eller bomullsfält i södern. Och har man riktig tur kanske man precis där hittar något så fint som bluesens rötter…

På årets upplaga av Göteborgs filmfestival presenterades inte mindre än sju filmer som tog upp just det temat. Det var filmregissören Martin Scorsese som tog initiativet genom att uppmana några av sina kollegor att göra varsin film om bluesen och dess ursprung. Med regissörer med så olika stilar som Martin Scorsese, Mike Figgis, Clint Eastwood, Wim Wenders, Richard Pearce, Marc Levin och Charles Burnett förstår man att det blev sju väldigt olika filmer. Jag lyckades klämma in tre av dem i mitt festivalprogram och det är inte utan en viss förtjusning jag rekommenderar dessa filmer till musikintresserade i största allmänhet, men bluesvänner i synnerhet. Om inte annat bör några av dem i alla fall dyka upp på SVT:s repertoar i en TV nära dig.

Den första filmen som jag såg på bluestemat var Wim Wenders bidrag: The Soul of a Man. Där hade Wenders valt att fokusera på tre av sina egna blueshjältar: Skip James, Blind Willie Johnson och J B Lenoir. Med känsliga fingrar blandade Wenders det lilla dokumentärmaterial som fanns med nyskapade spelscener som hade originalljudet från de tidiga bluesplattorna och bilder med skådespelare som körde playback på ett mycket övertygande sätt.

Det dröjde långt in i filmen innan man började fundera på var de fått alla fantastiska bilder ifrån. Hade man verkligen en filmkamera på plats när Skip James vann den där talangtävlingen som anordnades i en musikaffär någon gång på 30-talet? Nåja, till mitt försvar får jag väl anföra att det var mycket skickligt gjort – det kunde ha lurat vem som helst.

Till detta ”dokumentärmaterial” adderade man färskt livematerial med ”moderna” musikers tolkningar av de gamla bluesklassikerna. Där fanns artister som Bonnie Raitt, Eagle Eye Cherry, Cassandra Wilson, Lucinda Williams, Lou Reed och Jon Spencer Blues Explosion.

Den andra filmen var Mike Figgis Red, White & Blues, som handlade om hur bluesen fick fäste i Storbritannien på 60-talet, spred sig, och tog sig tillbaks till den vita amerikanska publiken med hjälp av artister som Rolling Stones, Cream, Chris Farlowe, Stevie Winwood med flera. Även denna film bjöd på helt underbara livetagningar från studion – denna gång med artister som Van Morrison, Tom Jones, Lulu, Jeff Beck etc. Det satt en mycket lycklig chefredaktör i biosalongen den kvällen.

En sökning på amazon.co.uk ger inte mindre än 23 plattor i serien Martin Scorsese Presents the Blues. Naturligtvis hittar vi soundtracken till de olika filmerna där, men det också ett urval artister som fått egna plattor där Scorsese valt ett axplock ur deras produktion. Där finns artister som Eric Clapton, Robert Johnson, J.B. Lenoir, Steve Ray Vaughn, Son House, Bessie Smith, Muddy Waters, Taj Mahal med flera. Själv beställde jag genast två av soundtracken.

Och nu väntar vi bara på att filmerna ska komma på DVD.

Mer info finns på www.filmfestival.org/filmfestival/info/films.icp. Sök på blues!

 

Back to da roots (ledare i MM nr 2/2004)

av Gunnar E Olsson

Musikskapandet går alltid i vågor, både individuella vågor och större, mer globala vågor. På det personliga planet gäller detta både intensiteten/frekvensen och sättet man gör det på. Vissa av mina vänner, som tidigare spelat in mycket akustiskt, har plötsligt blivit helfrälsta på mjukvarusyntar och -samplers och gräver sig nu allt djupare ner i datorträsket. Andra, jag själv till exempel, börjar ruttna på datorharvandet och vill kunna skapa mer renodlade, enkla, akustiska klanger. Båda dessa utvecklingar äger rum samtidigt och parallellt och det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra.

Själv har jag börjat spela elgitarr genom en riktig förstärkare med tremolo igen – vilken känsla! På en halvtimme bubblade det upp två (som jag tycker själv, i alla fall) helt enastående låtidéer. Hoppas nu bara att nån högre makt kan skicka mig ett par bra låttexter också…

Det nymornade intresset för enkare inspelningar tar sig även uttryck på många andra sätt. En av de trevligare effekterna är att vi på redaktionen får allt fler bra – huvudsakligen akustiska – plattor från skivbolagen. Med akustiska menar jag då inte (enbart) vispop och liknande avarter, utan det handlar också om bra pop och rock där inte syntarna helt har tagit överhanden i ljudbilden – där man också ofta jobbat med traditionella, analoga ljudalstrare. Det handlar också om att även ljudupptagningen ofta, men inte alltid, skett med analoga medel.

Genomgående för mycket av den här musiken är att inspelningarna ofta låter mycket varma och levande – långt ifrån de alster som kommer från alla dessa överskattade band som börjar på K.

Låt mig ta några exempel! Sophie Zelmani är tillbaks med en ny mycket lågmäld och innerlig platta. Kan ni tänka er hennes röst med en tung syntmatta som bakgrund? Inte det? Nej, inte jag heller. En annan efterlängtad artist som kommer med ett nytt, organiskt alster är Stefan Andersson. Och vad sägs om en platta full av ballader från Thomas Andersson Wiij? Nicolai Dunger har på senaste plattan fått hjälp av Mercury Rev. Resultatet? En mycket organisk och jordnära platta.

En annan ”back-to-da-roots-artist” är engelska Joss Stone, som, blott 16 år gammal, fått hjälp av en hoper klassiska soulmusiker i skapandet av en otäckt bra platta. Joss har ”fel” hudfärg (vit), och en röst som påminner en aning om både Eva Cassidy och Norah Jones – fast med ett stänk mer ”soul feeling”. Hennes första platta är en samling av gamla soulklassiker. Under 2004 ska en andra platta dyka upp, har man lovat, denna gång med mycket eget material. Vi håller andan…

Sist, men absolut inte minst, har vi en platta med en grupp invandrarungdomar som passande nog kallar sig Andra Generationen. Till skillnad från många andra invandrarungdomar spelar de inte den vanliga blandningen av hip hop, R & B och annan musik hämtad från en helt annan kontinent. Nej, Andra Generationen har hämtat sin inspiration från sina föräldrars hemländer. Det är musik med rötterna i Makedonien, forna Jugoslavien, Bulgarien, Turkiet och Grekland. Man blandar detta med influenser från modernare musik och rör ihop det till en underbar musikalisk gryta. Och så sjunger man på svenska – eller törs vi säga Frölundadialekt? I deras egna låtar, som till exempel Siv, hittar vi de mest underbara textrader. Vad sägs om: ”Och all min sång den är av smärta och denna sången är mitt liv. Och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på dig, Siv!” Det krävs mod för att sjunga en sån textrad!

Med ett öga på färska försäljningssiffror, som berättar om en rejäl ökning av försäljningen av akustiska gitarrer och liknande ”mekaniska” instrument, och med ett öra mot marken där jag hör ett allt mer stigande intresse för akustiska inspelningar (det blir en rätt jobbig arbetsställning) lovar jag att vi ska försöka bli bättre på att bevaka just den här biten. I kommande nummer ska vi försöka få in mer viktiga inspelningstips av typen: hur man mikar upp olika instrument på ett vettigt sätt, vilka mikar man ska välja för olika inspelningssammanhang etc. Vi har märkt ett ökande intresse för dessa frågor – för några år sedan befarade vi att konsten att mika upp ett trumset helt skulle dö ut inom en snar framtid. Och ute i musikaffärerna talar man om att man formligen skottar ut lådor med nya (ofta kinesiska) mikar och tillhörande miksteg. Detta lovar gott för både kommande musikskapande och kunnandet bland alla hemstudionissar runt om i landet!

Musiken lever!

 

En röst i mörkret (ledare i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

Ibland känns allt väldigt mörkt. Det är november – årets i särklass gråaste och mest deprimerande månad. Det är så där lagom långt kvar till jul. Man har ännu inte börjat glädjas åt det där fina paketet som kanske ligger under granen en månad senare. Inga önskelistor är skrivna – inga heller fådda…

Semesterns varma, avspända sommarnätter är redan upplevda och kvar finns bara en tomhet, en längtan efter nåt som kan lyfta en ur detta tröstlösa mörker.

Tinnitusen tjuter som ett godståg i en lång mörk, tröstlös tunnel. Visst, i morgon kan den var borta och det kan jag med, men just nu är vi båda ytterst närvarande. Precis här och nu. Mitt i mörkret…

Var finns tröst att få? Var finns ett ljus eller ett andningshål? Ge mig bara en vak i detta grå, kompakta istäcke! Låt mig kommar upp ur denna isande kyla! Vem ska trösta knyttet? Och var?

Var? På den lokala skivaffären förstås! Det var i alla fall där jag hittade Jeff Buckleys Live at Sin-é. Men ni kanske föredrar att köpa den på postorder från Hongkong. Det går också utmärkt. I det här fallet är precis alla medel tillåtna. Nu pratar vi om mänsklig överlevnad.

Materialet till plattan är inspelad för tio år sedan och en recension av den finns på annan plats i denna tidning. Läs och begrunda! Första låten är helt a capella. Resten är bara Jeff Buckley och hans Telecaster. Helt enastående. På två fulla CD-skivor och en DVD ger han livet en ny mening…

Första gången jag stötte på hans musik var 1994, när Grace precis kommit ut. Själv var jag hopplöst fast i gubbträsket, men en av mina döttrar hade köpt plattan och ville att jag skulle hjälpa henne med att ta ut harmisarna till en av låtarna på plattan. Det var lite knepigt (och jag är ju heller inte så särskilt begåvad på sånt) så jag blev tvungen att lyssna på låten, So Real, åtskilliga gånger innan jag fattade vad den märklige gitarristen med den fantastiska falsettrösten gjorde med sin musik. Under tiden hann naturligtvis musiken sätta sig riktigt ordentligt. Jag var fast och detta är jag naturligtvis enbart tacksam för i dag!

Man kan inte påstå att Jeff Buckleys musik är speciellt munter – men den kan vara både vemodigt sorgsen och brusande romatisk, och framför allt: den kan vara så enormt upplyftande!

Precis som Eva Cassidy kunde han trollbinda en publik enbart med hjälp av sin röst och en gitarr. Och precis som Eva Cassidy lämnade han oss alltför tidigt…

Grace blev tyvärr den enda platta som kom ut under Buckleys livstid. Andra plattor har kommit sedan dess, både ett par liveskivor och den platta han precis hade påbörjat när han så tragiskt lämnade detta jordiska. Och fastän flera av hans låtar återkommer på några av plattorna upprepar han sig sällan. Folk som såg honom uppträda berättar att han kunde spela samma låt på tre olika gig efter varann och varje gång spelade han låten på ett nytt sätt. Han hittade alltid nya sätt att tolka låtarna – både sina egna och andras. En personlig favorit är förresten hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah. Den är bara helt himmelsk…

Och nu, just när mörkret ter sig som svartast och livet som mest hopplöst, finns han där igen. Med en ny platta – många år efter den ödesdigra dag då han skulle ta sig ett aftondopp i den stora floden…

Jag vet, för er är julen precis här. Det är effekten av att leva i en annan tidszon – en tidszon som ligger fyra veckor efter eller före, beroende på åt vilket håll man tittar. När jag äntligen kommer fram till jul har ni redan kommit en bra bit in på det nya året.

Och varför inte passa på ni också? När ni läser detta har ni säkert hunnit se vad som dolde sig i tomtens säck. Fanns inte denna platta med Jeff Buckley med i klapphögen? Gå då och köp den åt er själva! Det kan komma fler mörka och grå dagar då ni – precis som jag – kan behöva nåt som ger er tillbaks tron på mänskligheten och på musikens helande kraft.

Låg det redan en Live at Sin-é under granen? Då är ni bara att gratulera. Någon älskar er tillräckligt för att förstå vad som verkligen betyder nåt…

Ha ett gott nytt år och ett fint liv!

 

Musiken lever (ledare i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Egentligen skulle man vilja uppmuntra alla som vill göra egen musik och försöker sprida den bland sina medmänniskor, men det är inte alltid så lätt – att uppmuntra alltså. Vissa gånger tar det emot mer än andra. Och andra gånger är det bara så självklart…

Vi får ofta höra att skivbolagen saknar fingertoppskänsla… ”Hur svårt är det att höra att en grupp eller artist är riktigt begåvad. Att deras musik är genuint bra?”

Eller… ”Hur djävla svårt kan det vara att höra att den ”musik” en artist/grupp presterar är riktig dynga?” Det händer ju.

Många skivbolag är lite ängsliga att göra åtaganden – att signa en artist som kanske visar sig inte ha någon större potential – och lika ängsliga att möjligen missa en artist som kanske kan bli något.

Typexempel: Dungen slår igenom med sin egen ”retro”-progg – ja, jag vet att han inte vill kalla sin musik så…

Ett annat bolag får tag på något som låter som en av de där ”bandet går”-taperna som man kunde få höra på radion i slutet av 70-talet. Med andra ord, det låter rätt ruttet – både musikaliskt och tekniskt.

Vad gör då skivbolaget? Man signar killen ändå – ”Vi fattar inte detta, det kan ju vara bra, inte fan vet vi…” Suck!

Vi fick en fråga från en av våra läsare (tillika låtskrivare) häromdagen. Frågan var huruvida förlag ville ha en enkel presentation av en låt med enbart sång och ett kompinstrument, till exempel gitarr eller piano, eller om de ville ha en färdig produktion. Han hade nämligen hört av ett förlag att de inte ville ha en låt med bara sång och piano. ”Folk förstår sig inte på piano nuförtiden”, var den märkliga motiveringen. Jag kände att vi måste kolla upp hur det är med detta. Så jag lovar att återkomma med ett svar – ifall det är fler av våra läsare som undrar.

För det handlar ju alltid till sist om låtar. Finns det inga låtar, så spelar det ingen roll hur bra en artist är. Det blir ändå aldrig riktigt bra. Det finns otaliga exempel på mycket begåvade artister vars karriär bara dött när de inte försetts med bra låtar längre – från egen låtskrivare eller producent.

Och det är där vi kommer in. Vi kommer inom kort att lägga upp vår nya hemsida på nätet – den kanske redan finns uppe när detta läses, men vi vågar inte lova hundraprocentigt. Visserligen jobbar våra 34 webbkreatörer både natt och dag med att försöka få allt färdigt, men vi räknar inte med att alla funktioner ska vara igång direkt. Vi hoppas dock att den nya formen ska var uppe och igång strax innan månadsskiftet.

En av nyheterna är att man ska kunna söka efter gamla artiklar och också kunna ladda ner dessa som pdf-dokument. Tanken är också att man som prenumerant ska kunna läsa MM direkt på nätet. Perfekt om man ligger på Teneriffa och tar igen sig och inte har eftersänt sin post.

På MM:s hemsida kommer det också att finnas utrymme för band/artister att presentera sig själva och att lägga upp egna låtar för alla att ladda ner och lyssna på. Vi kommer att ha en topplista för de mest nedladdade låtarna och vi kommer att ha gästrecensenter som lyssnar på era alster och ger kommentarer, kritik och råd. Flera skivbolags A&R-folk har redan anmält sitt intresse, men vi hoppas även att kollegor, musiker, ljudtekniker, förlagsfolk och producenter ska kunna bidra med den avdelningen.

Vi vet att ni gör musik och att ni gärna låter andra lyssna på den, så är det väl? Det är väl lite därför man sitter där i sin ensamhet på kammarn och knåpar med sin låtar?

För det finns inget som säger att man måste vara etablerad för att ha gåvan att kunna skriva bra låtar. Nånstans därute i buskarna sitter kanske nästa Per Gessle, Jocke Berg eller Lisa Dalbello och bara väntar på att få någon som vill lyssna på just hans/hennes alster.

Vi har fler idéer om vad man skulle kunna lägga upp på hemsindan för att komplettera papperstidningen, men vi är också öppna för förslag. Om det är någon funktion ni tycker borde få plats på den nya hemsidan, hör gärna av er så ska vi ta det under beaktande!

Tills dess, sätt nu igång och gör färdigt alla de där låtskisserna ni har liggande – ja, jag ska försöka få tummen ur också…

 

När ska du klippa dig? (ledare i MM nr 4/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag hade verkligen bestämt mig för att den här gången skulle det bli en lugn och sansad ledare. Inga hätska utfall eller elaka tirader om dålig musik eller obegåvade popstjärnor – annars finns det ju gott om bådadera.

En platta som dök upp på redaktionen fick till exempel en av mina kollegor att tända på alla cylindrar: Ren djävla skit!!! Jag blir så förbannad när folk skriver upp sån skit!

Detta sagt om ett band som hyllats rejält i övrig press de senaste månaderna. Men det ska vi inte skriva om denna gång.

Nej, jag hade tänkt presentera en liten redovisning av våra senaste äventyr på hemsidesfronten. Mot alla odds lyckades vi sjösätta den nya hemsidan på utsatt datum. Efter lite pyssel hit och dit börjar den nu ta form. Vi en tanke om att kunna finasiera hemsidan med en liten avgift för våra radannonser. Nu visade ni med all önskvärd tydlighet att det inte var en bra idé, så där fick vi tänka om. Återstår alltså att hitta en annan väg att få våra kostnader täckta. Tvärtemot vad alla tycks tro finns det en massa kostnader kring ett sånt här projekt. Men det får vi lösa på annat sätt…

Nu är det mesta gratis för alla läsare. Och våra prenumeranter erbjuder vi dessutom möjligheten att läsa hela tidningen på nätet – inklusive nyheterna på aktuelltsidan som uppdateras kontinuerligt. Prenumeranterna kan också hämta hem alla artiklar som lagts upp i pdf-format, det vill säga från 1998 och fram till idag – äldre material läggs upp efterhand. Resten av världen får nöja sig med det material som är äldre än sex månader – någon bonus ska man väl ändå få som prenumerant – utöver det som finns på musiksajten.

Dessutom tänkte jag berätta att MM från och med majnumret kommer att vara 100 sidor tjock! Nästa nummer blir späckat med hemstudioartiklar och vet ni vad? Fram till den 30 april kan ni prenumerera på MM för 299 kronor per år. Vi har till och med ett specialpris: 3 år för 850 kronor. Då har ni garderat er för alla eventuella pris- och momshöjningar och får minst 3 600 sidor! Inte illa, va?

Detta skulle också bli en hyllning till alla våra duktiga och begåvade läsare som nu finns på musiksajten. Vilka låtar ni gör! Och såna produktioner. Vad kan vi väl lära er?

Ett stort tack skulle jag också rikta till Jonas, Markus och Martin – dessa tålmodiga herrar som slitit häcken av sig den senaste tiden för att www.musikermagasinet.com ska kunna bli den interaktiva samlingsplats för musiker vi alla hoppas att den ska bli.

Men så inträffade det som inte fick hända denna månad. Jag råkade slå på radion vid fel tillfälle och vad dyker väl upp där i etersorlet?

Radioreporter till Rober Wells: Vet du vad jag skulle vilja göra, ska jag säga det?

Robert: Ja. Om det är nåt seriöst…

Jag skulle vilja klippa av dig det där långa håret som du har haft i 20 år.

Suck!!! Hur originell är en sån kommentar på en skala? Och hur många gånger har inte Robert hört såna kommentarer?

Jag har själv haft långt hår från och till under de senaste 30 åren. Jag har klippt mig då och då, men det har alltid varit mitt eget beslut. Jag skulle aldrig göra det för att någon idiot föreslagit det. För nog har man fått såna förslag under åren. Allra värst var det nog under sent 60- och tidigt 70-tal. Då kunde man få stryk av mindre begåvade män bara för att de inte uppskattade ens frisyr.

Men, det var då det. Man trodde defintivt att man skulle slippa den typen av intelligensbefriade kommentarer idag och speciellt ifrån så kallade kollegor inom journalistkåren. Nåja, radioreportrar kanske inte räknas till den kategorin.

För vad vore väl Robert Wells utan sitt långa hår, eller Peps Persson, eller E-type? Det är ju en del av deras personlighet. Om man nu vill ha långt hår, rakat huvud eller rastaflätor… visst borde det få vara ens ensak. Jag går inte fram till folk som har stora öron och påpekar att det finns bra plastkirurger. Gör du?

Min önskereplik från Robban:

– Du, jag kan klippa mig precis när jag själv vill, men du kan aldrig bli av med din dumhet. Den får du dras med.

Men Sveriges Radio hade säkert klippt bort den repliken.

Nu börjar en ny era (ledare i nr MM 5/2003)

av Gunnar E Olsson

Hädanefter ska jag inte gnälla på någon musikform jag inte gillar. Jag tycker att det är en stor konstart i sig att kunna spela vinylskivor på en grammofon. Dansbandsmusiken är full av ärliga texter tagna ur verkliga livet. Beatles var en, på det hela taget, rätt överskattad popgrupp.

Och chefredaktören för MM är mytoman, eller…

Som ni säkert redan lagt märke till har ni nu i er hand ett ovanligt tjockt nummer av Musikermagasinet. Hundra härliga sidor fullproppade med intervjuer, studioreportage, tester och annat matnyttigt för såväl proffsmusikern som hemstudion. Det är så vi kommer att se ut en tid framåt – hoppas vi.

Tack vare det starka stöd vi fått från både våra läsare och våra fantastiska medarbetare har vi nu möjlighet att göra en tidning som förstärkts ytterligare både till format och innehåll.

Innehållet har hållit sig tämligen likartat de senaste åren – även om förhållandet mellan tidningens olika beståndsdelar varierat lite. Som ett svar på vår senaste läsarundersökning – och därmed också era önskemål – har tidningen redan tidigare fått fler sidor med tester och studioreportage. Nu fyller vi på med ännu mer matnyttigt material upp till 100 sidor.

Sedan tidigare har den läshungrige hemstudioentusiasten kunnat finna mycket matnyttigt i MM – mer så än i någon annan svensk tidning. Med det nya fylligare formatet har vi nu möjlighet att bjuda på ännu mer av den varan. Redan i detta nummer presenterar vi två nya spalter, som vi hoppas ska kunna bereda våra läsare mycken läsglädje många månvarv framåt. Dels har vi lyckats knyta till oss musikjuristen Krister Axner. Han kommer att hjälpa till med att räta ut allehanda krokiga tecken som tycks hopa sig kring allt som har med den juridiska biten av musiken att göra.

Vi startar också en spalt där vi ska presentera olika praktiska hemstudiolösningar: Min hemstudio. Här ska finnas plats för att ställa fokus på både den etablerade artistens hemstudio och för att visa hur grannens grabb lyckats klämma in hela sin syntarsenal i en folkvagnsbuss tillsammans med ett fullvuxet Slingerland-set.

Vi förväntar oss också många roliga tips från våra läsare. Det skissas även på olika tävlingar i anknytning till denna spalt.

Men vi stoppar naturligtvis inte med detta. Vi planerar också en ny serie artiklar som ska hjälpa till med att förklara alla märkliga fenomen som möter nybörjaren på hemstudions krokiga stig. Om vi kallar det en ny Portaskola, så tror jag att de flesta hajar vad det rör sig om. Vi har fått enormt många önskemål om en dylik serie – så håll ögonen öppna…

I detta nummer kör vi också den efterlängtade reprisen på studioreportaget om Megaphon-studion. Den vakne läsaren upptäckte naturligtvis att vi råkat blanda ihop bilderna från två olika reportage. Vi är självfallet förkrossade över att något sådant överhuvudtaget kan hända. Första gången vi körde reportaget om Ulf Kruckenberg och hans Megaphon hade tryckfels-Kalle varit framme och ställt till det för oss. Ibland säger en bild mer än tusen ord. Här rörde det sig om fem sex bilder som kom från en helt annan studio och då spelar det ingen roll om alla orden blev rätt – det blir förvirrat ändå. Därför kör vi Megaphon-artikeln i repris, men med rätt bilder. Hoppas att all förvirring vi skapat ska vara som bortblåst efter detta.

Den som inte gick ut och köpte Stevie Wonders Songs in the Key of Life efter den utmärkta dokumentären på SVT:s Musikbyrån häromveckan är endera totalt döv eller fastlåst i spännbälte och tillhörande tröja.

Jag hade redan vinylen, men den ommastrade CD:n till extrapris kunde jag inte motstå efter denna underbara underhållning från en av vår tids mest mångsidigt begåvade musiker. Ett sånt makalöst sväng! Såna otroligt tajta musiker! Och som grädde på musikmoset: Stevie Wonder, denne underbare musikant. Vi älskar dig! När kommer din nästa platta?

Ett stort tack riktar vi till Musikbyrån för att ni finns i detta annars så musikfattiga TV-Sverige! Och en livstids prenumeration på MM till den som kommer på ett lämpligt straff för den dålige rådgivare som visade Stevie att trummaskinen fanns?

Till sist ett stort tack till alla ni som satsar på vårt erbjudande om att få prenumerera i tre år för 850 kronor. Anmälningarna bara strömmar in! Detta tar vi som ett tydligt tecken på er uppskattning för vår tidning – och vi bockar och tackar!

Gratis är gott, eller… (ledare i MM nr 6/2003)

av Gunnar E Olsson

Förväntar vi oss att allt ska var gratis idag, eller kan vi verkligen tänka oss att betala för oss. Få av oss kan ju tänka sig att arbeta gratis – möjligtvis undantaget för välgörenhet eller väldigt behjärtansvärda ändamål, eller om det gäller att ge en kompis ett handtag med flyttlasset.

Allt annat fysiskt eller intellektuellt arbete förväntar vi oss en viss ersättning för. Utför man ett konstnärligt arbete – och dit får man väl klassa musicerande och komponerande av musik – hoppas vi också på lite ersättning för det. Allt sånt förväntar vi oss att STIM och motsvarande organisationer sköter åt oss. Men vad sjutton kan de göra om all musik kan laddas ner direkt från nätet utan att kosta ett öre? Inte mycket!

Det känns inte så lite fel att skivbolagen har varit de som gapat högst om detta – och att man bara säger sig klaga å artisternas vägnar.

Å andra sidan, som skivbolagen bär sig åt – där så gott som alla skivor är kopieringsskyddade idag – det är ju inte heller så kul. Man betalar väl inte upp emot 200 spänn bara för att få ett snyggt fodral!? Det vore väl inte för mycket begärt att kunna få göra sina egna blandband på CD från plattor man redan äger och har betalt?

Apples stora musiksatsning iTunes Music Service – än så länge bara öppen för boende i USA – där man kan köpa och ladda ner låtar direkt från en gigantisk databas på 200000 låtar har överträffat alla förväntningar. De första 18 timmarna sålde man fyra låtar per sekund á 99 cent. På en vecka hade man krängt otroliga en miljon låtar över nätet – och skivbolagen jublar. Man uppskattar att ungefär tre miljarder låtar plockas hem olagligt på nätet varje månad. Nåja, uppskattar var kanske inte rätt uttryck i sammanhanget.

Hilary Rosen, chef för RIAA, The Recording Industry Association of America, säger att Apples iTunes-sajt har potential att bli samma revolution för webbdistribution av musik som Sonys Walkman blev för musikkassetten.

iTunes 4.0 använder en Dolby-producerad codec, AAC, som ger bättre ljud och mindre filer än mp3 vid motsvarande bithastighet. Vid 128-bits komprimering/överföring är det, enligt Apples experter, väldigt svårt att skilja AAC-ljudet från okomprimerade ljudfiler. Vi har lyssnat på AAC-komprimerade ljudfiler och är beredda att hålla med. Det låter mycket bra!

Användare kan på iTunes Music Store söka på artister, låtar, genre eller annat, och de låtar man hittar kan man provlyssna – ja, i alla fall i 30 sekunder. Man kan också ladda ner omslagen till plattorna man köper.

Som tack för det utmärkta initiativet tackade marknaden genom att lyfta Apple-aktien till dess högsta värde på ett år.

På vår hemsida/Musiksjaten har vi också en uppsjö av låtar. Våra, eller rättare sagt era, musikfiler finns i mp3-formatet, men å andra sidan kan man lyssna på hela låtarna. Jag har ägnat en helg – och lite till – åt att lyssna igenom det mesta som ligger upplagt där. Det man frapperas av är att det mesta håller så hög kvalitet. Det mesta är otrolig snyggt producerat, arrat och inspelat.

Det är också väldigt roligt att läsa vad ni skriver till varandra i gästböckerna. Dessa är fyllda av glada tillrop från andra MM-läsare och musiksajtartister. Man blir så lycklig. Inte ett spår av avund eller missunnsamhet!

På Musiksajten har jag plockat ut några av de alster/artister jag är mest imponerad av. Det är både låtar som jag fastnat för för att de har något speciellt – ofta en röst som griper tag i en – men ofta kan det vara en så gediget professionell produktion så man bara smäller av för det!

Några av mina favoriter är: Kristina Carlsson, Stina Rebelius, Slide, Air port, RoQnGaZ. Går ni in på Musiksajten så får ni mer detaljer.

Den enda som faller lite utanför ramen är den där MandrakeMusic, eller vad han nu heter. Vi har sagt till honom att han får endera skärpa till sig eller ta bort sitt hemska alster från vår sajt. Hoppas att det blir det senare…

Nu ska vi bara försöka få världen utanför MM att på allvar få upp öronen för vilka musikskatter som gömmer sig på vår musiksajt.

Ni missar väl inte heller månadens specialtävling: Mixa med Pro Tools? Ni hittar mer info på vår hemsida.