Skivtips MM nr 11/2003

Skivtips (ledare i MM nr 11/2003)

av Gunnar E Olsson

I våra alltmer desperata försök att göra en ännu bättre tidning – de finns de som påstår att det inte går, men vi lyssnar inte på det örat – hittar ni i detta nummer en ny avdelning. Och då handlar det naturligtvis om skivrecensioner. Vi har samlat ihop ett gäng plattor som vi av en eller annan anledning tycker oss kunna rekommendera till er, våra trogna läsare.

Det har funnits stunder då vi misströstat över det utbud av nya skivor som landar på vårt skrivbord, men det verkar ha svängt lite grann på sista tiden (fniss!). Vi har i alla fall fått ihop en bra lista med plattor den här gången – och ändå var det flera riktigt bra plattor vi inte fick plats med. Sting, Dido, Lene Marlin och Fountains of Wayne – deras alster, det tredje i ordningen: Welcome Interstate Managers gillade jag verkligen.

Sen har jag ju också mina gamla käpphästar som jag envist väntar på någon form av släpp ifrån. Kate Bush lär ha en ny platta på gång – hon gjorde till och med en av sina extremt sällsynta intervjuer inför det släppet i en engelsk musiktidning för många månvarv sedan – men nån platta har vi inte sett. Den skrotades kanske för att Kate inte var helt nöjd och ville börja om från början. Hon lär vara lite petig med sina alster.

Stevie Wonder hade också aviserat en ny skiva – redan förra hösten – men den dök heller aldrig upp hos någon skivkolportör nära oss. Vi väntar också på att den godbiten ska materialisera sig i någon form – till och med ett hologram skulle vara välkommet från den mannen.

I väntan på detta så får vi nöja oss med det som släppts – det är ju faktiskt inte så illa. Min personliga favorit i månadens skivhög är den brittiska trion Muse och deras Absolution. Det kommer också en intervju med Muse inom kort.

Jag har också en god vän som då och då tar tag i mig och vänder mig mot det håll där man kan finna fräsch musik (tack Neil!) – att det råkar vara olika håll varje gång gör ju inte det hela mindre spännande. Denna gång var det en gammal okänd goding. Plattan som min kompis spelade för mig lät som en blandning av Prince och Marvin Gaye. En underbart smörig soulmusik av den klassiska skolan med andra ord. Sångaren var Lewis Taylor.

Plattan jag fick lyssna på var hans första alster under eget namn på Island Records och släpptes redan 1996. Lewis är en gudabenådad multiinstrumentalist som spelar, sjunger och arrangerar allt på sina plattor. Själv nämner han Sam Cooke som en av sina främsta förebilder. Och jag är också övertygad om att en kille som Erik Gadd lyssnat på mer än en takt från Lewis Taylor.

Lewis tredje platta, Stoned Part 1, släpptes för ett år sedan på det egna bolaget, Slow Reality, eftersom de stora bolagen inte kunde placera honom i något fack och därför inte såg någon kommersiell potential i hans musik. Trots draghjälp från så stora fans som Elton John, som drog igång en egen reklamkampanj för Lewis i direktsänd TV i England är han tämligen okänd för de stora skarorna även i sitt eget hemland.

www.lewistaylormusic.com finns information om hans musik, ljudklipp från radiointervjuer och några videoklipp – bland annat två låtar från Jools Hollands TV-program. Hans plattor är inte särskilt lätta att få tag på – själv lyckades jag hitta dem på internet: två på Amazon och en på HMV.

Och sen går Fantomen ibland ut på stadens gator – nästan som en vanlig man. Ni känner igen honom på den stora trench-coaten och den märkliga hatten (den fula hunden brukar dock få stanna hemma).

Vid ett av dessa mina sällsynta besök i verkligheten härförleden stötte jag på en massa intressanta musikföreteelser – ungdomar som spelade både blues, punk och proggmusik – och en kille på tolv år som sjöng om ”whiskey and bad, bad women” trots att han ännu inte kommit i målbrottet. Och som dessutom hanterade gitarren som en ung Shuggie Otis. Alltså inget av det som de stora skivbolagen vill att vi ska köpa.

Jag hörde också andra, lite äldre ungdomar, som gör egen musik utan att ens snegla på vad som är kommersiellt gångbart. Tack för det, Kiml och ni andra!

Än finns det gott hopp för den svenska musiken. Det värmer verkligen ett gammalt musikhjärta!

 

Schlagern är död – leve musiken MM nr 7/2003

Schlagern är död – leve musiken (ledare i MM nr 7/2003)

av Gunnar E Olsson

En god vän till mig var hemma och hälsade på den lördag då halva Europa stod stilla: dagen E… som i Eurovisionsschlagerfestivalfinal. Han tänkte minsann inte titta på eländet! Det gjorde han klart för mig – själv var jag inte fullt så tvärsäker…

Jag brukar alltid kika på det. Det handlar ju i alla fall om nåt som ofta ändå rör sig i musikens gränstrakter. Och efteråt är jag alltid lika besviken. Besviken på att just den låt jag hade som favorit hamnade så långt ner på resultatlistan. Och besviken för att det var så många låtar som var så genuint dåliga och meningslösa – med mitt sätt att se på det hela. Och jag lovar mig själv att aldrig mer… Och lik förbannat sitter jag där nästa år igen. Och nästa.

Efter eländet hade kompisen dock en bra kommentar. Han sa: ”Det här visar med all önskvärd tydlighet att schlagern är död!”

Turkisk magdans-etno intog första platsen och belgisk etno kom på andra plats. På tredje plats hittade vi eländigt hajpad rysk pop med ytterst tveksamma sångprestationer.

Genomgående för hela tillställningen var att de flesta artister hade enormt svårt att hålla sig till den tonart man tilldelats. Artister som i de inspelade inslagen som visats innan tävlingen verkade vara enormt duktiga sångare/sångerskor föll bort som käglor på en schlagermusikens bowlingbana när det blev dags att prestera välklingande sång i en livesituation. Jag skriver live men så där utpräglat live är det väl egentligen inte. Förr kallades dylika tiilltag för singback och var en ”enorm utmaning” för en rutinerad ljudtekniker. Kompet ligger ju på två snören, leadsången på ett och i värsta fall finns ytterligare ett par snören för bakgrundssångarna. Hur svår kan en sån sits bli – egentligen?

Visst kan man ha problem med lyssningen, men att nästan alla – utom det svenska paret – sjöng som om de inte ens kunde gissa sig till vilken tonart låten gick i känns lite underligt. Speciellt anmärkningsvärt som de ljudtekniker som var ansvariga för de makalösa mixarna också kom från lilla Sverige. Tack och lov har ingen ännu insinuerat att detta kunde vara mer än en tillfällighet – det vore ju verkligen inte bra för vår trovärdighet som nation.

För att återgå till musikformen som sådan så har vi blivit lovade en intervju med kompositören till Sveriges bidrag, tillika en allmänt mycket produktiv musikskapare, Calle Kindbom. Vi ser verkligen fram emot detta.

En annan sida av samma mynt – det mynt vi kallar musik – är ju de trevliga program SVT haft på sistone där man ställt Led Zeppelin i fokus. Det var otroligt roligt att återuppliva en era av musiken där musikaliskt kunnande, improvisationsförmåga och instrumenthantering står i centrum (låter nästan som kriteriet för bra jazzmusiker) och där man dessutom hittar en av rockhistoriens bästa sångröster, Robert Plants. Jag hade nästan glömt bort hur spännande och upplyftande bra rockmusik kan vara. Både John Paul Jones och Jimmy Page jobbade som studiomusiker långt innan man slog igenom med Zeppelin, så där fanns en enorm musikalisk bredd. Den som har några av de större 60-talshitsen på vinyl eller CD har hört hur Page ofta fått rejält svängrum. Han själv påstår att han är pappa till det underbart stökiga solot på Kinks första stora hit, You’ve really got me, även om Kinks själva aldrig erkänt detta. Jag såg Kinks live i Västerås i slutet av 60-talet och det var faktiskt det värsta jag hört från ett stort etablerat popgäng. Det lät helt enkelt skit rätt igenom! Så jag tror mer på Page än Davies i det här fallet.

Page figurerade väldigt tidigt i en intervju i Melody Maker och tipsade där om att han bytt ut första strängen på sin Les Paul mot den tunna G-strängen från ett 12-strängskit. Sedan kastade han bort tjocka E-strängen och använde resterande fem strängar som andra till sjätte sträng. Allt för att kunna böja strängarna på riktigt bluesmanér. Detta var långt innan det första 008-setet hade gjort entré på marknaden, så alla böjbenägna gitarrister följde naturligtvis hans råd.

Det faktum att Zeppelins musik låg väldigt nära den musik jag själv spelade under sent 60-tal gör ju inte det hela mindre attraktivt. Sa någon nostalgitripp?

Hursomhelst, vi fortsätter att trampa upp båda dessa stigar, ytterligheter som modern popschlager och bluesbaserad tung rock, och på vägen nosar vi förstås på allt däremellan. Och vi njuter hela vägen. Nästan.

 

Native Instruments Guitar Rig – En gitarrigg blir till

NI-GR-dump-1

NI-GR-dump-1

Native Instruments Guitar Rig – En gitarrigg blir till (intervju i nr 7/2004)

av Gunnar E Olsson

Vid årets Frankfurtmässa visade Native Instruments en riktigt intressant produkt för alla gitarrister: Guitar Rig. Systemet består av en mjukvara som innehåller både flera olika förstärkare och högtalare, men även en mängd olika gitarreffekter och mikrofoner för att mika upp hela riggen. Det hela kan liknas vid ett Reason för gitarrister. Men det finns en viss skillnad – Guitar Rig har också en speciell hårdvara, en fotpedal/DI-box: Rig Kontrol, med vars hjälp man kan styra olika parametrar hos mjukvaran.

Rig Kontrol har i skrivande stund ännu inte börjat serietillverkas så den fick vi inte tillgång till. Den ingår dock som en del i det färdiga Guitar Rig-systemet. Några av de funktioner som kommer att finnas i den färdiga produkten var inte heller riktigt klara i vår mjukvaruversion (v 1.0).

Vi kommer självfallet att återkomma med en regelrätt test så fort vi fått tillgång till det färdiga paketet – Guitar Rig version 1.1, som ska vara den riktigt skarpa versionen, bör finnas ute när detta läses. Till de tre förstärkare som version 1.0 innehåller – Fender Twin Blackface, Marshall JMP50 och Mesa/Boogie Dual Rectifier – har då också adderats en Vox AC30. Version 1.1 kommer också att innehålla en sample- och loopfunktion, ett förbättrat automationssystem, några bugfixar (om behovet finns) och ytterligare ett par effekter.

I väntan på en riktig test kan vi ändå meddela att vi är mycket imponerade av Guitar Rig. De tre första förstärkarmodellerna känns oerhört dynamiska att spela på och flexibilteten med de olika effekterna och de sätt som de kan kopplas på gör att man tillsammans med högtalarna och deras uppmikning har en gitarrigg som både känns och låter helt rätt – till och med för en inbiten ”rörnörd” som övertecknad.

En förbättring som ägt rum sedan vi kikade på Guitar Rig på Frankfurtmässan är att man nu kan köra två gitarrister samtidigt med olika inställningar på Guitar Rig i friståendeläget i samma dator. En kul grej för band med tajt budget! Kör man Guitar Rig som en plugg i ett värdprogram går detta naturligtvis ännu lättare – då är det bara att öppna ytterligare en plugg (eller fler).

Guitar Rig kan alltså köras fristående men självfallet stöds alla större plugformat, som AU, VST, RTAS och DXi om man vill använda Guitar Rig i sitt sequencerprogram.

Bland effekterna hittar man både nya konstruktioner – till exempel studioreverb, dealyer och EQ – och effekter som ”inspirerats” av gamla godingar som Roland Chorus Ensemble, Electro Harmonix Small Stone Phaser, Ibanez Tube Screamer och Boss Octaver. Det finns också en split-modul som gör det möjligt att köra en massa signalkedjor parallellt. Till exempel kan man ”stacka” åtta olika högtalare/mikrofon-kombinationer i vilken ordning som helst.

UTVECKLINGSARBETE

Michael Kurz är den drivande kraften bakom Guitar Rig. Han är 36 år och växte upp med 80-talsmusik som Abba, Queen, The Police, ZZ Top, Kraftwerk och Dire Straits. Senare kom även 60- och 70-talsartister som Beatles, Hendrix, The Who och Genesis in i bilden. Och sedan dess har hans musiksmak bara utvecklats vidare…

Kurz har spelat piano sedan 7 års ålder, jobbat med syntar och datorer sedan 15. Indiska tablas dök upp när han var 27 och han har länge varit intresserad av alla sorters musikinstrument, hur de fungerar och hur de används. Detta intresse har lett till skapandet av flera intressanta mjukvaror – den mest framgångsrika kanske är NI B4 Organ. Hur toppar man något sådant?

– Det är naturligtvis svårt, men vi ska verkligen bjuda till (skratt)! Efter B4 har jag skapat och utvecklat FM7 och sedan Guitar Rig. Alla dessa mjukvaror är sinsemellan väldigt olika och designade för att tilltala olika typer av musiker.

Få musiker kan ju vara så svåra att tillfredsställa som just gitarrister – med typiska fördomar som: ”rörförstärkare är det enda som duger!” Hur kommer det sig att man vågade ta steget och ge sig i kast med de konservativa krafter som gitarristkåren ändå kan utgöra?

– Vi lyckades övervinna dessa fördomar mot datorgenerat ljud när vi startade Native Instruments och utvecklade mjukvarubaserade syntar. Vid det här laget är gitarrister vana vid tanken på digitalt modellerade förstärkare och effekter. Några kommer väl kanske aldrig acceptera något annat än rena rörförstärkare, men det finns redan nu åtskilliga gitarrister som är så pass fördomsfria att de gladeligen använder laptop-datorer på scen.

När började då tanken på en Guitar Rig att gro i hans hjärna?

– Det var länge sedan… Tanken att vi skulle kunna göra rörförstärkar-modelling dök upp när jag först läste om AmpFarm och POD.

– Idén till en komplett gitarrigg dök upp för ungefär två år sedan när jag först samlade ihop idéer till det som så småningom blev Guitar Rig.

Det var inte heller någon enskild händelse som triggade igång det hela.

– Nej, det var många saker som samverkade. Det var en naturlig utveckling efter att vi betat av det mesta som finns för en keyboardbaserad musiker.

Sommaren 2002 började utvecklingsarbetet med Guitar Rig och redan från början visste man var man skulle lägga fokus.

– Vi fokuserade på rör! Vi studerade kopplingsscheman och experimenterade med rörkopplingar. Hur de fungerade och varför de låter på ett sätt som gitarrister älskar… och så försökte vi skapa DSP-algoritmer som betedde sig på samma sätt.

Och när det gällde att välja de förstärkare som skulle ingå i Guitar Rig var det precis lika självklart.

– Pop- och rockmusikens historia talar sitt tydliga språk – gitarrförstärkeriets hörnstenar måste vara Fender, Marshall, Mesa/Boogie och Vox. Vi litade till Ron Mehl på ProGuitars i Bajern för att skaffa fram de exemplar av högsta kvalitet som vi behövde.

DYNAMIC TUBE RESPONSE

Guitar Rig bygger på en ytterst sofistikerad emuleringsteknologi där man genom noggrann analys av hårdvaran och en ny synvinkel på mjukvarumodelling har kunnat skapa en mycket realistisk och spelbar ”imitation” av olika rörförstärkare, högtalare och effekter.

Vid flera tillfällen under processen skapade Kurz och hans kollegor akustiska fingeravtryck (Impulse Responses) på förstärkare och annan gitarrutrustning – något som kanske kunde ha kommit till användning i ett så kallat ”Convolution System”. Varför valde NI bort den möjligheten när Guitar Rig blev till?

– IR och convolution är en väldigt kraftfull teknologi, men där finns tydliga begränsningar. För realtidshantering skapar den både latency och hög CPU-belastning. Men framför allt, den kan bara appliceras på en viss typ av effekter, vad som kallas linjära system. Reverb, EQ och högtalarakustik är linjära system. Distorsion däremot, är inte linjär. Man kan inte modellera en rörförstärkare med hjälp av impulse-responser, det skulle bara bli nån sorts EQ.

Varje förstärkarmodell i Guitar Rig är baserad på noggrann analys av originalförstärkaren. Det första steget var att skapa en generell algoritm som återskapade förstärkaren med utgångspunkt från dess kopplingsschema. I nästa steg plockades förstärkaren isär i sina beståndsdelar och komponenterna analyserades och mättes upp med hjälp av signalgenerator, oscilloskop etc. Resultatet av detta tolkades och integrerades i mjukvarumodellen, som sedan kontinuerligt finjusterades mot originalförstärkaren tills man uppnådde största möjliga överensstämmelse.

Till skillnad från vanliga emuleringsvarianter valde man att med Guitar Rig inte behandla förstärkarnas rörteknik som ett slutet system. Man delade i stället upp det på individuella komponenter och både enskilda rör och nätdelar skärrskådades för att man skulle se hur de uppförde sig i olika situationer. Speciellt tittade man på hur nätdelen betedde sig under last och dess samverkan med rören. Detta ledde fram till Guitar Rigs ”Dynamic Tube Response”-teknologi, som ska kunna emulera rörförstärkarens typiskt dynamiska arbetssätt med stor precision – man kan till och med finjustera parametrar som nätdelens matningsspänning och rörens anodspänning i Guitar Rig.

Apropå förstärkare, vilken är Michael Kurz egen favoritförstärkare, bortsett från Guitar Rig, förstås?

– Det var svårt. Jag tror att den förstärkare som är vanligast förekommande på mina favoritinspelningar måste vara den klassiska Marshallförstärkaren – tätt följd av Vox AC30.

Högtalar- och mikrofonemuleringen i Guitar Rig bygger också på impuls-responser, eller IR. För att kunna skapa dessa riggade man upp alla tänkbara kombinationer av femton högtalare och fem mikrofoner med fyra olika mikplaceringar. Alla dessa varianter spelades in – en i taget – i en studio där man körde ett noggrant specat tonsvep genom de olika uppställningarna. På detta vis fick man fram mer än 300 olika ”akustiska fingeravtryck”, IR. Eftersom realtidsbaserad convolution innebär för hög latency fick man skapa en annan teknologi – lösningen var en matris av ”rekursiva filter”, som sedan på ett realistiskt sätt kunde återskapa egenskaperna hos de olika mik- och högtalarkombinationerna i realtid. Dessa filter tar till och med hänsyn till hur impedansen hos de olika högtalarna påverkar förstärkarna och därmed hela den virtuella riggen.

Många av effektmodulerna i Guitar Rig har också verkliga förebilder. Precis som hos förstärkarna plockades effektburkarna ner och analyserades på komponentnivå.

Alla delar av signalvägarna analyserades alltså och resultaten överfördes till mjukvarualgoritmer. Dessa algoritmer kalibrerades och finjusterades sedan för att slutligen ingå i en mjukvara som på ett mycket naturtroget sätt skulle kunna härma originalens ljudliga egenskaper.

FRAMTIDEN

Kurz formulerar själv grundtanken som Native Instruments har med Guitar Rig-konceptet:

– Grundtanken är att ge gitarristen ett komplett ljudverktyg – en mjukvara som ersätter all utrustning som normalt finns mellan gitarren och ditt inspelningsmedium. Den har också alla de fördelar från ett datorbaserat system som syntmusiker kunnat njuta av de senaste åren. Huvudkravet var att ljudkvalitén skulle vara den allra högsta tänkbara – åtminstone i den digitala världen.

– Hur vi har lyckats med detta kan vi bara avgöra när vi får höra vad våra användare och olika testare tycker om vår skapelse. Vi ser verkligen fram emot detta!

– Vi har redan en massa idéer för framtida Guitar Rig-uppdateringar. Det kommer ytterligare förstärkare och effekter – bland annat flera distboxar. Jag skulle också vilja skapa en emulering av Roland Space Echo, det gamla bandekot.

– Vi kommer självfallet att lyssna mycket på den ”feedback” vi får från våra användare och ta med detta i beräkningen när vi bestämmer vad som ska inkluderas i framtida versioner.

Vi på MM tror nog – efter att fått chansen att leka med Guitar Rig en tid – inte att det ska var några problem med responsen från användarna. Det skulle förvåna oss om inte Michael Kurz kan addera ytterligare en succé till sin meritlista. Och hans nästa projekt…?

– Mitt nästa projekt är en lååång semester!

Native Instruments Guitar Rig 1.1

Guitar_Rig_screenshot1

NI-GR-dump-1

Native Instruments Guitar Rig 1.1 (test i MM nummer 8/2004)

av Gunnar E Olsson

Det har tagit NI två år av utvecklingsarbete att skapa denna gitarristernas Reason, och när den nu äntligen släpps innehåller denna rigg det mesta en gitarrist kan tänkas behöva. Emuleringen av alla komponenter i Guitar Rig bygger på en teknik som NI tagit fram och som man kallar Dynamic Tube Response. Om ni vill läsa mer om utvecklingsarbetet kring Guitar Rig föreslår vi en titt i förra numret av MM, där Kurz berättar lite om bakgrunden till Guitar Rig.

HELA BALETTEN

Där några av konkurrenterna försöker emulera varenda känd gitarrförstärkare, med mer eller mindre lyckat resultat, koncentrerar Guitar Rig sig i stället på att försöka presentera fyra riktigt bra imitationer av några av gitarrvärldens absoluta klassiker. Om detta verkar lite futtigt vill vi genast skjuta in att man alls inte får ett påvert intryck av Guitar Rig – tvärtom, den känns oerhört komplett. Utöver de fyra förstärkarna innehåller den 14 olika högtalarlådor, 5 olika mikrofoner att använda för virtuell uppmikning av dessa och ett tjugotal effekter – många av dessa är precis lika stora klassiker som förstärkarna. De fyra förstärkarna är Fender Twin Reverb, Marshall JMP50, Mesa/Boogie Dual Rectifier Solo top samt Vox AC30 Top Boost. Av dessa fanns de tre första redan i den version av mjukvaran som vi har haft chans att kika på ett tag och Voxen dök upp i testens slutskede, i version 1.1 tillsammans med några nya effekter som också tillkommit: Treble Booster, Psychedelay och Pitch Pedal.

De fem mikrofoner som ingår i riggen är tre dynamiska – en Shure SM57 och två Sennheiser – och två kondensatormikar ur Neumanns klassiska katalog – en U 87 och en CMV 563/M7 – den senare en ättling i rakt nedstigande led till ”Hitlermiken” [tack till vår läsare, Marcus Black, för tipset om denna godbit!]. Även bland högtaleriet hittar vi en mängd klassiker och inte nog med att vi kan välja vilken mik vi ska använda, vi kan också placera miken i det närmaste precis var vi vill.

EFFEKTER OCH ANNAT

Bland effekterna finner vi många klassiker – flera som jag själv ägt i min ungdom – vem minns väl inte Electro Harmonix Small Stone phaser, Ibanez TS9 Tube Screamer, eller Boss DS-1 Distortion? Men här finns också – utöver dessa och ytterligare några klassiker – en hoper andra effekter/processorer som kompressorer, delayer och studioreverb. Till detta adderar Native Instruments en ingångsmodul, en stämapparat, en metronom, splittar, ett par bandspelare, en utgångsmodul etc…

In- och utgångsmodulerna har volymreglage och en mätare. Ingångsmodulen har en gate med justerbart tröskelvärde samt inställningar för Rig Kontrol, och utgångsmodulen har inbyggd limiter.

De båda bandspelarna placeras i varsin ände av ljudkedjan och den senare av de båda bandspelarna kan följaktligen spela in signalen, som gått genom hela riggen – dessutom medföljer en samling loopar och lite annat i ljudfilsväg, som kan laddas in i bandspelarna för den som vill komma igång på stört. Bandspelare 1 har inbyggd loop-, timestretch- och pitchfunktioner – och upplösningen är (tyvärr) begränsad uppåt till 16 bitar. Bandspelare 2 saknar pitch och tune-funktioner, men kan i gengäld skicka en färdig inspelning upp till bandare 1 och där kan man fixa tills sådant – ifall behovet finns. På det hela taget riktigt trevliga funktioner för idéskisser och för övning av mariga gitarriff.

Splittarna är mycket användbara om man vill skapa olika ljudkedjor där inte allt nödvändigtvis ligger i serie. Allt hamnar nämligen annars i tur och ordning kopplade efter varann i den ordning de ligger i riggen och inga patchar eller sladdar behöver dras. Men genom att stoppa in en splitt i riggen kan man till exempel köra två förstärkare parallellt med olika effekter och högtalare anslutna. Med splitmixern kan man sedan panorera hela klabbet helt efter behag. Sa någon flexibelt?

Sammantaget blir Guitar Rig en mycket komplett samling verktyg för den kreative gitarristen – ja, mycket av detta går utmärkt att använda även för mycket annat i ljudväg. Detta har naturligtvis Native Instruments redan förutsett och bland den stora mängden (260 st i version 1.0) förträffliga, färdiga fabriksinställningar hittar vi banker både för sång, keyboards och trummor. Här finns banker med namn som: 50s- 70s Rock, Pop, Metal & HiGain, Hard & Heavy, Jazz, Country & Blues, Bass, FX, Drums, Synth & Vocal. Dessutom finns samlingsbanker som: Best of Guitar Rig, Contemporary Mix och Complete Presets 1 & 2. Varje bank har plats för 128 olika presets, och jag ser faktiskt inte att det finns någon begränsning för hur många banker man kan hantera.

INSTALLATION OCH

INSTÄLLNINGAR

Installation av mjukvaran går tämligen smärtfritt – tänk bara på att bestämma var ni vill ha programmet installerat redan från början. Om man går in i efterhand och manuellt flyttar på programmet, så kan det bli problem med att hitta alla filer och liknande. Kopieringsskyddet är av den numera vanliga varianten ”Challenge/Respons” och man kan auktorisera två datorer om det behövs.

Guitar Rig innehåller en alldeles förträfflig handbok – både i pappers- och pdf-format. Utöver en genomgång av alla programmets komponenter och deras funktioner så finns en hel del allmänna tips, som känns väldigt initierade och användbara. Kul! Det är inte ofta man känner att gitarrförstärkaren har en bra handbok med sig i bagaget.

Något man betonar i handboken är behovet av en rask dator. Visst, det går att köra Guitar Rig på en ganska ordinär PC eller Mac, men speciellt förstärkar- och reverbsimuleringarna kräver en hel del CPU-kraft. De flesta av de andra delarna i riggen är inte lika krävande, men både NI och vi på MM rekommenderar att man kastar ett getöga på CPU-mätaren i övre högra hörnet av riggen. Om det börjar närma sig Overload-läget, så bör man plocka bort nån effekt eller annat man kan avvara. Annars riskerar man att ljudet börjar hacka och bete sig på annat digitalt oönskat vis.

I handboken går man också igenom de inställningar som behöver göras för att man ska kunna spela igenom Guitar Rig med så liten latency som möjligt. Man kan komma ned i tider under 3 ms med moderna ljudkort och drivrutiner. Detta är närmast att betraktas som ohörbart – det är jämförbart med den fördröjning man får om man flyttar sig en meter bort från en högtalare.

Det är viktigt att betona att man ska lyssna genom Guitar Rig – alltså inte använda någon av alla de funktioner som kallas ”zero-latency monitoring ”, ”direct-monitoring” och liknande, där man ”tappar” signalen från ljudkortet innan den går in i datorn. Gör man på det viset så hör man inget av Guitar Rig, det enda man hör är den rena direktsignalen från elgitarren – och då har man liksom tappat vitsen med Guitar Rig lite grann.

RIG KONTROL

Den kombinerade fotpedalen/DI-boxen, Rig Kontrol, går att strömförsörja via ett 9 Volts batteri eller med hjälp av en batterieliminator. Den drar visserligen inte mer än 7 mA, vilket innebär att ett batteri bör räcka för flera gig, men det är väldigt tråkigt att få batteritorsk under en spelning så NI rekommenderar användandet av eliminator.

Det går att köra Guitar Rig utan Rig Kontrol, men det är då viktigt att ditt ljudkort kan hantera en signal från en elgitarr på ett vettigt sätt. De flesta elgitarrer har ganska låg utsignal och vissa ljudkort har därför en speciellt anpassad högohmig ingång som passar för elgitarr. Just den typen av ingång finns redan på Rig Kontrol – i dubbel upplaga. Har du av någon anledning inte tillgång till Rig Kontrol rekommenderas att du använder just denna typ av instrumentingång – om den finns på ditt ljudkort. Nu följer ju Rig Kontrol med i paketet när man köper Guitar Rig, så dessa problem borde bara undantagsvis kunna dyka upp.

Det går i de flesta fall att köra en elgitarr genom en vanlig line-anpassad ingång, men man får bättre resultat med de speciella instrumentingångarna.

Det går att köra Guitar Rig med en eller två gitarrer – om man till exempel vill jamma med en kompis. Rig Kontrol har två ingångar och två utgångar. Om man använder båda ingångarna – för två gitarrer eller ett stereoinstrument – kan man däremot inte använda de kontrollfunktioner som ingår i Rig Kontrol. Fotpedalen skickar nämligen normalt dessa styrsignaler över den andra kanalen i audioform – alltså inte via MIDI eller USB – och är kanal två upptagen av en extra gitarrsignal faller detta styralternativ bort. Normalt använder man dock en gitarr i taget och man kan både välja parametrar/program med de fyra fotomkopplarna och styra controllerfunktioner, wahwah-effekter och liknande med fotpedalen. Guitar Rig har också en inbyggd ”learn”-funktion, så man kan själv välja vad man vill styra med pedalen.

Det är värt att påpeka att Guitar Rig i mångt och mycket är en stereoplugg och många av dess funktioner och effekter också kan panoreras i stereobilden.

FÖRDELAR SOM PLUGIN

Det går att köra Guitar Rig som ett fristående program, men det är när man stoppar in det som en plugg i ett värdprogram, som fördelarna blir riktigt stora. Det kan integreras helt och hållet i de sequencerprogram som har stöd för VST 2.0, Cakewalk DXi, Audio Units och RTAS.

Detta innebär att man kan automatisera och/eller via MIDI styra alla parametrar hos alla de olika komponenterna i Guitar Rig – det vill säga förstärkare, effekter och liknande. Man kan vänta med att bestämma vilken typ av förstärkare etc man vill använda i en mix ända in i det sista. Man kan också plocka in ytterligare effekter och pluggar före eller efter Guitar Rig i kedjan och kombinera allt detta till ett riktigt ”killer-sound”. Alla inställningar i Guitar Rig kan också sparas som en del av den sång du håller på med i din sequencer.

I handboken finns noggranna beskrivningar på hur Guitar Rig används i Cubase SX 2 och Nuendo som VST 2.0-plugg, i Sonar som DXi 2-plugg, i Digital Performer och i Logic 6 som Audio Unit-pluggar och i Pro Tools 6 som RTAS-plugg.

Så här, till exempel, beskriver handboken hur man använder Guitar Rig i Garage Band:

• Starta Garage Band

• Tryck på ”+” -knappen för att skapa ett nytt spår för ett “Real Instrument”. Här väljer man vilken typ av spår och vilken symbol man vill använda – en gitarr kan väl vara lämplig.

• Dubbelklicka på instrumentsymbolen eller tryck på I-symbolen för att få spårinformation.

• I info-fönstret tryck på triangeln under instrumentsymbolen för att få mer detaljer om spårinställningar.

• I den nedfällda menyn väljer man Guitar Rig FX bland de Audio Unit-pluggar som finns att tillgå.

• Genom att klicka på pennsymbolen bredvid Manual-menyn får man möjlighet att redigera Guitar Rig-inställningarna.

• Nu ligger Guitar Rig som en effekt-plugg på det valda ljudspåret. Ljudsignaler som kommer in på detta spår spelas upp genom Guitar Rig, men man kan närsomhelst stänga av effekten eller välja någon annan plugg. Guitar Rig-effekten i sig har inte spelats in på ljudspåret. Det inspelade ljudet innehåller bara direktljudet från gitarren.

På liknande sätt kan man använda Guitar Rig i vilket annat ljudprogram som helst – bara det finns stöd för något av de många pluggformat som Guitar Rig hanterar.

I ARBETE

De två system vi provkört Guitar Rig på har varit dels en Macintosh G4 2 x 800 MHz med ett Motu 2408 mkIII PCI-baserat ljudkort. Dels har vi kört på en Powerbook 867 MHz ansluten till en M-Audio FireWire410-ljudkort. Det hade varit intressant att se hur Guitar Rig trivts i en ny rask Macintosh G5 – speciellt i den lite klenare lap-topen fanns det tillfällen när man velat ha lite mer CPU-kraft. Med detta vill vi inte låta påskina att Guitar Rig är speciellt krävande – det handlar väl om hur många olika förstärkare, effekter och andra processorer man behöver i en gitarrkedja. Precis som det mesta i musikväg låter det ofta bättre om man fokuserar på en pryl och slipar på den tills man är nöjd i stället för att stoppa in fler prylar. Och slipa på detaljerna går det verkligen att göra i Guitar Rig.

Alla komponenter – förstärkare, effekter med mera – har en strömbrytare som fungerar som en riktig bypass-knapp. Komponenten tas ur kedjan, och den tar inte längre någon CPU-kraft. Utöver detta finns tre andra knappar: plus, minus och x. Minus ”viker ihop” komponenten ifråga så den inte tar så stor plats i racken. Plus öppnar upp några dolda funktioner i ett ”expertläge”– som kan var olika beroende på vilken komponent det handlar om – och x tar bort komponenten helt och hållet ur racken.

Förstärkarna – för att ta ett exempel – har från början en uppsättning kontroller som känns väldigt hemtama från det verkliga förstärkarlivet. Volym, bas, mid och diskant, master, reverb, (i vissa fall) tremolo och så vidare. Men till skillnad från en verklig förstärkare kan även en lekman gå in i Guitar Rig och justera Bias (förspänning) och liknande. Detta kommer man åt i plus- eller expertläget. Det går där också att ställa in en mängd andra parametrar: Power Supply simulerar 50 eller 60 Hz växelspänning till nätdelen, Variac simulerar vad som händer om man sänker matningsspänningen, Sag simulerar vad som händer om man skickar på förstärkaren en så kraftig signal att nätdelen ”storknar”. I ena ytterläget liknar Sag-kontrollen en rörbaserad likriktare, i andra läget en likriktare uppbyggd kring dioder. Response försöker efterlikna vad som händer med åldrade elektrolytkondensatorer i nätdelen och Bias är justeringen av förspänningen till rören.

Alla dessa funktioner ger ett mycket realistiskt intryck – man kan med några justeringar verkligen få en förstärkare att låta trött och åldrad. Och åt andra hållet finns många inställningar där förstärkaren kan fås att låta som en riktigt pigg nyservad rörförstärkare. Mycket övertygande!

Något annat som tilltalar mig mycket är att Guitar Rig som mjukvara är oerhört stabil. Jag har inte behövt uppleva en enda krasch hos det här programmet under hela tiden jag kört den! En extra poäng för detta.

LJUDINTRYCK

Ja, hur låter det då? Jag skulle inte kunna sova bra på natten om jag påstod att Guitar Rig låter exakt som förebilderna – att jag vid en blindtest så till den milda grad förblindats att jag inte skulle kunna skilja emuleringarna och originalen åt, men… av de olika virtuella rörförstärkare, emulerade högtalare och modellerade effektboxar jag lyssnat på ligger detta i absolut topp. Många av konkurrenterna har lyckats återskapa fullt användbara överstyrda rörförstärkare – kanske inte alltid på pricken så exakt så man kan säga att ”detta är en Mesa-combo, detta är en Marshall-top och inte en Hiwatt från samma år…”, men ändå, som sagt, fullt användbara. I fallet Guitar Rig säger mina öron att man lyckats komma ytterligare en aning närmare originalen, speciellt har man kommit en bra bit närmare när det gäller helt rena och aningen crunchiga ljudinställningar. De känns både rena och kraftfulla – med den tyngd man oftast bara hittar hos ”the real thing”.

Det är väl framför allt det intrycket jag får efter att ha spelat på Guitar Rig några veckor. Det låter bra – mycket övertygande och dynamiskt – eller med andra ord: det låter väldigt likt riktiga rörförstärkare. Tillsammans med den uppsjö av effekter – där många låter ruskigt bra – har man i Guitar Rig i princip det mesta man behöver för att skapa ett bra gitarrljud. Ett gitarrljud som både känns dynamiskt och kraftfullt – om man vill ha det så…

Av de olika gitarrförstärkarna är Fender Twin-kopian – TwangReverb – min absoluta favorit, och då speciellt när man kör den så rent som det bara går och med bara en gnutta fjäderreverb. Ursnyggt!

Även de andra tre förstärkarna låter mycket bra. Att man fokuserat på just dessa fyra rörförstärkare känns helt rätt. Det är trots allt fyra av de mest populära förstärkarna i elgitarrens historia – att välja bort Hagström GA-85 var förståndigt – den lät inte så värst bra i verkligheten…

SAMMANFATTNING

Jag är riktigt imponerad av denna mjukvara – och då har vi ännu bara hunnit till version 1.1. Jag har lyssnat på många av de andra virtuella gitarrförstärkare som finns – både i mjukvaru- och i hårdvaruform – och detta är, i mina öron, kanske den allra bästa. Den klarar bra av att göra skitiga, råa och överstyrda ljud, men framför allt gör den riktigt bra ifrån sig när det gäller kraftfulla, dynamiska, rena ljud – den bit som normalt är den allra svåraste. Om ni är ute efter en bra gitarrförstärkare i mjukvaruform – eller varför inte fyra – kolla in Guitar Rig. Det finns alldeles utmärkta demoexempel på Native Instruments hemsida – men allra helst, försök att testa den på egen hand. Men var beredd på att bli förtjust! Det blev jag.

Lovande projekt MM nr 11/2005

Lovande projekt (ledare i MM nr 11/2005)

av Gunnar E Olsson

Vi har lånat rubriken från ett skivbolag som skickade oss en singel härförleden (visst är det ett fint ord: härförleden).

Hursomhelst, plattan vi fick var en postumt utgiven singel med Håkan Ahlström, som gjorde sig ett namn som låtskrivare i Traste Lindéns Kvintett. Efter hans hastiga, och alldeles för tidiga, bortgång hittade vännerna ”en outgiven, halvfärdig och helvacker låt.” Håkans låtskrivarpartner Ola Karlsson, några vänner och musikerkollegor beslöt sig för att färdigställa låten på ett varligt sätt – som man trodde att Håkan hade velat ha den. Man gick in i en riktig studio och lade med varsam hand på bas, trummor och kör. Resultatet blev en färdig låt med mycken värme och närvarokänsla: Önskar att jag. Den har fått en självklar plats i iPoden.

Niclas Johansson och Johan Carlsbo är grabbarna bakom skivbolaget Lovande Projekt. När detta läses har de också släppt en fullängdare med Ahlströms musik: En helt vanlig man – Håkan Ahlströms bästa sånger 1981–2005.

Bolagets affärsidé är enligt dem själva ”lika enkel som genial: att göra bra musik tillgänglig”. Deras skivetikett heter Promising Records och Lovande Låtar är namnet på deras förlag. De säger också: ”Det finns så mycket magiskt bra musik som knappt någon har hört. Kan vi hjälpa till att sprida den lite utanför den innersta sfären så kan vi ta att vi anses som puckade.” Och det är ingen idé att skicka demolåtar till grabbarna. De hittar artisterna på andra sätt, säger de. Vi önskar dem all lycka!

Annars pågår en massa intressanta projekt på nätet just nu. En idé som vi bara inte kan fatta att någon annan inte kommit på tidigare (det är nästan så att man vill sno den) presenteras på www.demoakuten.se. Bakom idén finns bland andra MM-bekantingen (se MM 9-03), schlagemästaren och låtskrivaren Calle Kindbom.

Många sitter ju hemma och gör egna låtar på en dator eller med enklare inspelningsutrustning. Ofta spelar man alla instrument själv – med mer eller mindre lyckat resultat. Det demokauten kan hjälpa till med är att göra de där lite mer proffsiga påläggen, som kan lyfta en bra låt till nya höjder. Kanske behöver man en kvinnlig sång till en låt där ens egen basröst låter helt fel. Kanske behöver man byta ett taffligt pianopålägg och så vidare. Det är ju synd om en bra låt inte kommer till sin rätt på grund av sådana petitesser som risigt spel. Demoakuten lovar att ordna allt detta för en rimlig kostnad.

Man öppnar i början av november och MM återkommer inom kort med en inside-rapport om hur det fungerar i praktiken.

När ni ändå är ute på det stora vida nätet måste ni bara kika på www.guitarshredshow.com/ om ni inte redan har gjort det. Den sajten representerar ett stort mått bra programmering, en massa gitarrkunskap och en massa hysterisk humor. Bered er på att offra några minuter på gitarrens altare …

En tjej som kallar sig Hello Saferide – efter taxiservicen i en liten stad som heter Willimantic i USA, där hon gick i skola – har släppt en platta som fått lyriska recensioner i en mängd pressammanhang. Egentligen heter hon Annika Norlin, kommer från Östersund, spelar riktigt bra gitarr och skriver finurliga texter, som hon framför till eget och kompisarnas komp. Låter inte helt olikt Raymond och Maria – dom med tröjan, ni vet – fast på engelska.

Vi ska kika lite extra på två andra svenska artister/konstellationer under de mörka vintermånaderna. Den första går under namnet Tiger Lou, men heter Rasmus Kellerman till vardags. Hans andra platta, The Loyal, har just slåppts. Redan med det första albumet, Is My Head Still On?, kändes det att det fanns en riktigt bra och otvunget genomarbetad originalitet hos Tiger Lou – något som gjorde några av låtarna från plattan till riktiga långkörare i iPoden. Med The Loyal hittar Tiger Lou en lätthet och självklarhet i produktionen, som gör hela plattan till en mycket trevlig bekantskap. Helt oumbärlig.

Den andra gruppen kallar sig Ella Rouge och låter lite åt det småtunga hållet. Där finns i alla fall en hoper med tunga namn, som tillsammans bildar en grupp som visar väldigt tydligt att man kan bli något riktigt bra utan att man behöver tyngas av några alltför konstlade supergruppsstämplar.

Vad händer annars på musikhimlen i Sverige? Ja, inte särkilt mycket … Undertecknad är inte klar med varken plattan eller romanen. Jaså, det var inte det ni funderade över …

 

Ibland är det svårt att välja MM nummer 10/2003

Ibland är det svårt att välja (ledare i MM nummer 10/2003)

av Gunnar E Olsson

”Nu är det dags att uppgradera den gamla analoga utrustningen till nåt mer modernt. Vad ska jag välja? Jag är inte särskilt förstjust i datorer. Kan en digitalporta fungera lika bra? Jag vill ha ett kompakt och lättjobbat system – nåt man lätt kan ta med sig till replokalen eller sommarstugan. Vad väljer man?”

Detta problem delas av många av våra läsare – det är en slutsats som man kan dra av alla telefonsamtal och brev vi får från er, både i snigel- och elektronisk form.

Jag ställdes själv inför precis den frågeställningen i början av sommaren. Jag ville ha nåt man kunde ta med till det gamla torp familjen hyrt för en sommar i det vackra Bohuslän.

Det blev en liten digitalporta. Efter att ha shoppat runt lite bestämde jag mig för en 8-kanalsmaskin som jobbade på 16 bitar/44,1 kHz som bäst – det har egentligen ingen betydelse vilket märke det var. Den täckte mina behov som låtskrivarverktyg samtidigt som den var så bra att det kunde användas för vidare produktion om grundresultatet skulle råka hålla rent musikaliskt.

In med kartongen i bilen – tillsammans med en akustisk sommargitarr, en billig kondensatormik, ett stativ – och jag kastar in ett gammalt beprövat rörbetyckat miksteg för säkerhets skull. Jag beger mig ut till stugan en vecka före resten av familjen. Efter att ha gjort några ljudtester upptäckte jag att det inbyggda miksteget inte riktigt höll måttet. Där kom mitt gamla reservaggregat väl till pass. Det är inte bäst, men det låter OK och det har lite rörvärme i kompressordelen. På med färska strängar på den akustiska gitarren och massor av sångpålägg och två regniga semesterdagar senare har jag en demo klar på en helt ny låt. Ett gråväder som blev de två mest kreativa dagar jag haft på flera år.

Senare efterforskningar leder mig till att tro att ytterst få av de digitalportor man hittar på marknaden idag innehåller nåt man egentligen skulle vilja ha som mikrofonförstärkare. De flesta har för dålig gain, för hög distorsion och låter på det hela taget rätt beklämmande. Synd i och för sig, men det kan lätt avhjälpas. Marknaden börjar äntligen – om inte svämma över så i alla fall – flöda av bra miksteg till riktigt vettiga priser, även om inte många låter i klass med ett Flamingo från Crane Song.

Fördelar med digtalporta: lättjobbat (har man kört en porta – kassett eller digital – så vet man hur det mesta funkar). Man fokuserar på att göra musik i stället för att förgripa sig på flugor. Man förleds inte heller att göra en massa annat, som lätt händer med en dator – surfa på weben, kolla e-posten etc.

Nackdelen med en sån här utrustning är att man måste bestämma sig – hur många spår behöver man, och behöver man 24 bitar och kanske 96 kHz? Det är inte så lätt att uppgradera en digitalporta längre fram.

Alltså dags att utforska andra alternativet: en bärbar dator med ett kompakt ljudkort och i övrigt ungefär samma instrumentering som ovan. Val av bärbar dator är högst personligt och bland musikprogrammen kanske man redan har sin favorit (som går att flytta mellan stationär och bärbar dator).

På ljudinterfacesidan skulle jag tveklöst välja något firewirealternativ – jag förväntar mig en översvämning på den marknaden inom kort (men det har jag i och för sig gjort väldigt länge). Flera audiointerface har idag riktigt hyfsade inbyggda miksteg. Saknas sånt så gäller samma som för digitalportan.

I den bärbara datorn kan man påbörja ett projekt som sedan mycket lätt tankas över i en stationär dator. Man kan också ha de flesta av de andra invanda mjukvarudelarna med sig. Det vill säga program, pluggar etc.

Fördelar: större flexibilitet (uppgraderbart system), högre ljudkvalitet till lägre peng (om man redan förfogar över en laptop). Man kan också välja så bra ljuddelar – det vill säga miksteg, ljudkort och omvandlare – som man har råd med.

Nackdelar: för stor flexibilitet(?) – ur kreativ synvinkel är begränsningar ofta bättre än alltför många valmöjligheter – detta kan ju vara både en för- och nackdel.

En dator är inte heller på långa vägar lika stabil som en hårddiskporta. Det är också extremt lätt att förlora fokus på det man förts hit till jorden för, nämligen att göra musik och i stället börja pilla med annat; till exempel städa med Dr Norton, reparera behörigheter, rensa bland systemtillägg, websurfa, spela spel, skriva essäer etc.

Slutsats: det är svårt att välja.

 

I sista minuten MM nr 12/2005

I sista minuten (ledare i MM nummer 12/2005)

av Gunnar E Olsson

Hur var det för er när ni gick i skolan? Jag vet att åldern på våra läsare kan skilja betänkligt. Vår senaste läsarundersökning visar på en rejäl spridning i ålder, men även ni som är lite yngre har väl suttit och kämpat i någon skrivsal med en motspänstig text.

På min tid hette det uppsatsskrivning och man fick oftast tre fyra olika ämnen att välja på – och då menar jag verkligen olika. Oftast kändes det dock som att man stod inför det klassiska valet mellan pest och kolera och så hade någon kastat in garrottering som ett tredje alternativ. För mig brukade detta var en ständigt återkommande pina. Inget ämne passade och mer än halva skrivtiden rann ut innan jag bestämt mig för vilket av de undermåliga alternativen som var minst uruselt.

Med åren lärde man sig förstås att snabbt hugga ett ämne ur högen och sedan försöka göra det bästa av den situation man satt sig i, men just den där låsningen, svårigheten att komma igång, har förföljt mig genom livet. Det är inte riktigt samma sak som skrivkramp, för oftast löses den här typen av låsning upp och skrivandet kan ta fart efter en lång tid av frustration och vånda. När skrivkrampen sätter in kan man sitta och stirra på ett tomt pappersark precis hur länge som helst – det är bara helt tomt i panncentralen. Inte en vedpinne att kasta in. Zilch!

Skrivkramp, ja … Jag måste helt enkelt ta tillfället i akt att pusha lite extra för Eva Dahlgrens bok Hur man närmar sig ett träd. Det är så mycket i den skildringen av skrivandets alla våndor som man känner igen … Här och nu.

Det här med ledarskrivandet är något helt annat. Där sitter man plötsligt i den osedvanligt generösa sitsen att man har den totala friheten att välja ämne efter eget tycke och smak. Det är förstås inte alltid som att det gör det lättare för en frustrerad chefredaktör. Det händer så mycket på musikfronten – nya musiktidningar dyker upp och försvinner innan man knappt märkt att de funnits. Nya mjukvaruföretag växer upp som svampar ur jorden – för att sedan försvinna lika snabbt när musikhöstens frost biter tag i dem. Hårdvaruföretag som man trodde var solida som guld, visar sig ha en allt annat än säker sits.

Så visst finns det massor av ämnen att ta upp. Kanske alldeles för många – det går ju att skjuta beslutet framför sig in i det sista. När detta skrivs är det bara någon timme kvar innan tidningen – och ledaren – ska skickas till tryckeriet. Men jag kan nog dra ut på det ytterligare någon halvtimme.

Något som fortsätter att växa – till min egen stora glädje – är intresset för akustisk musik, både när det gäller själva musikskapandet och verktygen som gör den kreativa processen möjlig. Försäljningen av akustiska gitarrer skjuter i höjden och även den elektriska kusinen från stan hänger med i gitarrboomen. Även här kan vi ta upp Eva Dahlgrens senaste alster, Snö, som ett utmärkt exempel på en lyckad återgång till ett mer ursprungligt sätt att göra musik. Tack för att du gjorde den plattan, Eva!

Vi vill också rikta ett stort tack till alla er läsare som gjorde er besväret att besvara vår läsarundersökning. Den har gett oss ovärderliga upplysningar inför vårt fortsatta arbete med att göra MM en ännu bättre tidning.

Till tre av er kommer det att delas ut en väldigt speciell julklapp. Ni får var sitt mikrofonpaket från de generösa människorna på Golden Age Music. Förstapriset, en rörmikrofon och en bandmik, går till Pelle Gustafsson i Mora, som har svarat rätt på alla frågorna. Andrapriset, en kondensatormik och en bandmik, går till Markus Niilivirta i Stockholm och som tredjepris får Per Hägglund från Nordmaling en kondensatormik och en dynamisk variant. Ett stort grattis till alla tre!

Egentligen hade jag tänkt avhandla oskicket med söndermastrade plattor och kriget mellan olika skivbolag om vem som kan göra den mest högljudda radiomixen i den här ledaren. Mycket av det som mastras för att spelas i radio idag ser mer ut som fyrkantvåg än musik – det värsta är väl att det även låter som fyrkantvåg. Nu kom det att handla om något helt annat, men intressanta länkar kan vi i alla fall bjuda på. Kolla dessa …

www.mindspring.com/~mrichter/dynamics/dynamics.htm

http://brianstagg.co.uk/p_t_a_clipressed

www.digido.com/portal/pmodule_id=11/pmdmode=fullscreen/pageadder_page_id=93

… så kan vi snacka om det nästa år i stället. Tills dess, ha en underbar avslutning på det gamla!