Schlagern är död – leve musiken (ledare i MM nr 7/2003)
av Gunnar E Olsson
En god vän till mig var hemma och hälsade på den lördag då halva Europa stod stilla: dagen E… som i Eurovisionsschlagerfestivalfinal. Han tänkte minsann inte titta på eländet! Det gjorde han klart för mig – själv var jag inte fullt så tvärsäker…
Jag brukar alltid kika på det. Det handlar ju i alla fall om nåt som ofta ändå rör sig i musikens gränstrakter. Och efteråt är jag alltid lika besviken. Besviken på att just den låt jag hade som favorit hamnade så långt ner på resultatlistan. Och besviken för att det var så många låtar som var så genuint dåliga och meningslösa – med mitt sätt att se på det hela. Och jag lovar mig själv att aldrig mer… Och lik förbannat sitter jag där nästa år igen. Och nästa.
Efter eländet hade kompisen dock en bra kommentar. Han sa: ”Det här visar med all önskvärd tydlighet att schlagern är död!”
Turkisk magdans-etno intog första platsen och belgisk etno kom på andra plats. På tredje plats hittade vi eländigt hajpad rysk pop med ytterst tveksamma sångprestationer.
Genomgående för hela tillställningen var att de flesta artister hade enormt svårt att hålla sig till den tonart man tilldelats. Artister som i de inspelade inslagen som visats innan tävlingen verkade vara enormt duktiga sångare/sångerskor föll bort som käglor på en schlagermusikens bowlingbana när det blev dags att prestera välklingande sång i en livesituation. Jag skriver live men så där utpräglat live är det väl egentligen inte. Förr kallades dylika tiilltag för singback och var en ”enorm utmaning” för en rutinerad ljudtekniker. Kompet ligger ju på två snören, leadsången på ett och i värsta fall finns ytterligare ett par snören för bakgrundssångarna. Hur svår kan en sån sits bli – egentligen?
Visst kan man ha problem med lyssningen, men att nästan alla – utom det svenska paret – sjöng som om de inte ens kunde gissa sig till vilken tonart låten gick i känns lite underligt. Speciellt anmärkningsvärt som de ljudtekniker som var ansvariga för de makalösa mixarna också kom från lilla Sverige. Tack och lov har ingen ännu insinuerat att detta kunde vara mer än en tillfällighet – det vore ju verkligen inte bra för vår trovärdighet som nation.
För att återgå till musikformen som sådan så har vi blivit lovade en intervju med kompositören till Sveriges bidrag, tillika en allmänt mycket produktiv musikskapare, Calle Kindbom. Vi ser verkligen fram emot detta.
En annan sida av samma mynt – det mynt vi kallar musik – är ju de trevliga program SVT haft på sistone där man ställt Led Zeppelin i fokus. Det var otroligt roligt att återuppliva en era av musiken där musikaliskt kunnande, improvisationsförmåga och instrumenthantering står i centrum (låter nästan som kriteriet för bra jazzmusiker) och där man dessutom hittar en av rockhistoriens bästa sångröster, Robert Plants. Jag hade nästan glömt bort hur spännande och upplyftande bra rockmusik kan vara. Både John Paul Jones och Jimmy Page jobbade som studiomusiker långt innan man slog igenom med Zeppelin, så där fanns en enorm musikalisk bredd. Den som har några av de större 60-talshitsen på vinyl eller CD har hört hur Page ofta fått rejält svängrum. Han själv påstår att han är pappa till det underbart stökiga solot på Kinks första stora hit, You’ve really got me, även om Kinks själva aldrig erkänt detta. Jag såg Kinks live i Västerås i slutet av 60-talet och det var faktiskt det värsta jag hört från ett stort etablerat popgäng. Det lät helt enkelt skit rätt igenom! Så jag tror mer på Page än Davies i det här fallet.
Page figurerade väldigt tidigt i en intervju i Melody Maker och tipsade där om att han bytt ut första strängen på sin Les Paul mot den tunna G-strängen från ett 12-strängskit. Sedan kastade han bort tjocka E-strängen och använde resterande fem strängar som andra till sjätte sträng. Allt för att kunna böja strängarna på riktigt bluesmanér. Detta var långt innan det första 008-setet hade gjort entré på marknaden, så alla böjbenägna gitarrister följde naturligtvis hans råd.
Det faktum att Zeppelins musik låg väldigt nära den musik jag själv spelade under sent 60-tal gör ju inte det hela mindre attraktivt. Sa någon nostalgitripp?
Hursomhelst, vi fortsätter att trampa upp båda dessa stigar, ytterligheter som modern popschlager och bluesbaserad tung rock, och på vägen nosar vi förstås på allt däremellan. Och vi njuter hela vägen. Nästan.
About The Author
