Vi går mot mörkare tider MM nr 10/2005

Vi går mot mörkare tider (ledare i MM nr 10/2005)

av Gunnar E Olsson

Doktor Robert Moog har lämnat oss – saknad av en hel värld. På www. caringbridge.com/visit/bobmoog kan ni läsa en mängd gripande brev som skrivits av alla som tagit del av och kommit att beundra hans livsverk. Där finns hälsningar från hela världen, från både amatörer och proffsmusiker. Det finns också möjlighet att lämna bidrag till den stiftelse, The Bob Moog Memorial Fund, som familjen Moog bildat till hans minne och för att främja utvecklingen av elektronisk musik.

Bob Moog blev bara 71 år … okay, det är en längre tid än vad många andra som betytt mycket för musikens utveckling har fått uppleva. Det fanns ju en tid då 27 år tycktes vara den tid en bra rockartist skulle få finnas hos oss. Jag tänker på Brian Jones, Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Nåja, många av dessa tidiga avslut var väl tämligen självförvållade. Men i det här perspektivet är kanske 71 år ändå en ganska generöst tilltagen tid. Även om det känns att just Bob Moog kanske hade mycket mer som han kunde delge världen. Det är väl å andra sidan sällan som den grymme hämnaren kommer särskilt lägligt.

Jag förstår att saknaden är stor för Bobs stora familj. Det är ju alltid tungt att förlora någon nära anhörig, men det finns också människor som hinner sätta djupa spår fastän man kanske inte hunnit känna dem så lång tid. Och det är ju alltid extra svårt när någon rycks bort vid alltför unga år.

Vi förlorade en av våra bästa skribenter för en tid sedan. Det kom som en chock för oss alla på redaktionen och fastän nästan ett år har gått väntar jag fortfarande på att han ska komma in på redaktionen, sätta sig i en fåtölj och fyra av sitt charmiga leende. Men så kommer det inte att bli …

Vi får väl hoppas att något gott också kan komma ur denna mörka tid – kantad av av naturkatastrofer och meningslösa terrordåd. Vi människor tycks ju göra allt som står i vår makt för att ta död på både oss själva och allt annat liv på den här planeten. Ofta tycks ju faktiskt också det mörka gå hand i hand med ljusare krafter och detta kan manifestera sig på olika sätt.

En gammal god vän förlorade till exempel sin far och kunde döpa sitt första barnbarn samma helg. Förhoppningsvis kan det nya barnbarnet lindra något av smärtan efter förlusten av fadern.

Och apropå barn … En annan kompis berättade att han fått sin första förfrågan från sin lille son om att visa hur man spelar gitarr. Det är klart att man vill göra detta. Men var börjar man? Vad spelar man?

När mina egna döttrar för första gången själva tog initiativ till att vilja lära sig spela gitarr plockade de fram Jeff Buckleys första platta, Grace. Vid den tiden var det ett helt oskrivet blad för mig, men ju mer jag lyssnade på honom desto mer uppskattade jag både hans musik, hans texter, hans gitarrspel och naturligtvis hans röst. Utan mina döttrars nyfikenhet hade jag kanske missat denna talang … men låten de ville att jag plockade ut var rätt marig.

Hur kan man då hjälpa barnen till bra musik? Vi kanske kunde göra som Jamie Oliver och mer eller mindre tvinga folk att lyssna på bättre musik! Jamie lyckades ju tvinga barnen i engelska skolor att lära sig äta nyttig mat, inte den skräpmat de lurats på, och han visade både skolmatspersonal och ungarna hur man lagar vettigare mat. Resultatet av denna kampanj blev att regeringen lovade skjuta till x antal miljoner pund för att kunna förbättra skolmaten. Skulle man inte kunna göra likadant med musik? Varför servera denna skräpmusik som många av de kommersiella radio- och TV-stationerna göder oss med?

Vem avgör då vad som är bra musik? Ja, när det gäller mat så är det ju enklare. Där handlar det ju att komponera näringsriktig mat med alla delar ur kostcirkeln och liknande teorier. Men hur gör man för att komponera näringsriktig musik? Ja, det blir en nöt att knäcka för våra kulturpolitiker.

Kanske får vi bilda musikaliska kulturråd som får komma med rekommendationer. ”Så och så många timmar med akustisk musik av typen bluegrass per dag balanseras med lika delar synthmusik och hårdrock … Och ta det gärna lite extra försiktigt med hiphop och annan ensidig musikkost!”