I took the liberty of recording a little instrumental blues sketch – simplest setup imaginable. Two chords, E minor and A major. For the accompaniment, I used some of my most valued plugin instruments: EZbass, EZkeys 2 and Superior Drummer 3, all from our friends up north, Toontrack company. For the electric guitar – my trusted old white Strat build, from the Musikermagasinet build series – I used a ”sampling” of my own amp build, the Tweed Deluxe. I have written about this in the magazine as well. I used the magnificent TONEX software from IK Multimedia to take an audio ”fingerprint” of my amplifier. The result…? Yes, you can hear for yourself.
Fender Stratocaster Owned By Rory Gallagher comes to Bonhams this October
Known for his electrifying live performances, the Irish musician and songwriter Rory Gallagher (1948-1995) was an inspiration to his fans and musicians alike and is considered as one of the most esteemed guitarists of all time.
Now the collection of Rory Gallagher will come to auction at Bonhams on 17 October in New Bond Street, London.
The Rory Gallagher Collection consists of an exceptional selection of guitars, amps and accessories from Rory Gallagher’s life and career, all offered directly from the Gallagher family. The collection is led by Gallagher’s iconic 1961 FenderStratocaster, arguably the most recognisable Strat in rock history. It will be offered with an estimate of £700,000 – 1,000,000.
Rory Gallagher bought the guitar for £100 on credit from the owner of Crowley’s Music Store in Cork, Ireland in 1963. According to legend, it may have been the first Stratocaster to ever reach Ireland. It became synonymous with Gallagher and its wear and worn finish have made it one of the world’s most iconic electric guitars. It has featured in a number of landmark exhibitions, appeared on the cover of countless guitar magazines, and has been played by the likes of Johnny Marr and Joe Bonamassa. Since 2004, Fender has created and sold replica models of the guitar as part of their artist signature series.
Claire Tole-Moir, Head of Bonhams Popular Culture department, commented: “Rory Gallagher’s 1961 Fender Stratocaster is one of the world’s most recognisable guitars. It was an enormous part of Rory Gallagher’s life and was with him from the very start of his career right until the end. It could be said that it was on this guitar that he carved out his legacy of being one of the greatest guitarists of all time. It has been treasured by Dónal Gallagher, Rory’s brother and former manager, and the Gallagher family ever since Rory’s passing in 1995. Bonhams is honoured to be entrusted with bringing this iconic Stratocaster to auction and is excited to announce the landmark sale of Rory Gallagher’s extensive collection.”
Dónal Gallagher, Rory’s brother and former manager, commented: “After nearly thirty years since my brother Rory’s passing, I now believe it’s time for other people to cherish Rory’s ’orphaned’ 1961 Fender Stratocaster and the rest of his incredible instrumentcollection. Since 1995, I have always felt that there was a mission to be fulfilled to cement Rory’s legacy and widen the knowledge of his music. So, in what is one of the most difficult and sensitive decisions to reach, I have decided to facilitate the release of his instruments for sale, so that these emblems of his legacy can be enjoyed by others.”
Speaking of Rory Gallagher’s Stratocaster Sir Brian May commented, “He was one of a very few people at that time, who could make his guitar do anything it seemed, it just seemed to be magic…I remember looking at this battered Stratocaster and thinking “how does that come out of there?”. Brian May has also said that “One of the reasons I do what I do is because of Rory.”
Sale: The Rory Gallagher Collection
Location: New Bond Street, London
Date: Thursday 17 October 2024
For further information, email press@bonhams.com
X-Stream Spectral Synthesizer – spännande gratisplugg från Steinberg
Steinberg har precis släppt X-Stream, en monophonic spectral synthesizer med vars hjälp man kan skapa helt nya sound, eller komponera spännande ambient-musik, och den är helt gratis!
För den som jobbar med filmmusik, eller har Peter Gabriel och Kate Bush, eller liknande artister som förebilder, är gratispluggen X-Stream verkligen en gudagåva. Ett otroligt kraftfull verktyg för ljudkreatörer!
Steinberg hävdar själva att X-Stream för HALion kan hantera samplingar, eller ljudklipp och förvandla dessa till ett ”färgrikt spektrum av ljud”, genom att time-stretcha, loopa och manipulera ljuden på ett helt nytt sätt.
X-Stream kan vrida och vända, sakta ner eller speeda upp ljud och på så sätt förvandla vilka samplingar som helst med hjälp av både nya och innovativa ”spectral-algoritmer” och andra effekter.
X-Stream är ett nytt verktyg för ljuddesign, men det kan även skapa intressanta rytmer och beats. Genom sin förmåga att skapa märkliga pads eller ”drones” för ambient musik, fungerar X-Stream även förträffligt för den som komponerar filmmusik och liknande. Och allt detta är helt gratis!
X-Stream innehåller massor av spännande färdiga fabriksljud, men framför allt kan du också ladda in egna ljudfiler – vad som helst – one-shots, eller hela ljudspår. Din fantasi sätter gränsen.
Ladda ner den!
Du kan ladda ner X-Stream gratis genom att gå till Steinbergs hemsida och logga in, eller skapa ett nytt konto, och ladda ner Steinberg Download Assistant. Tänkt på att du behöver någon version av HALion 7.1 för att kunna köra X-Stream. Det går utmärkt med gratisversionen HALion Sonic 7.1, så passa på att ladda ner den också, när du är i farten, om du inte redan har den.
För dig som är intresserad av den fulla versionen av HALion 7.1 kan du köpa den till halva priset fram till slutet av Juli 2024.
Viktiga funktioner
- Fungerar med alla versioner av HALion 7.1 i en mängd olika DAW-program
- Innehåller fler än 100 färdiga fabriksinställningar från ljudkreatörer runt om i världen
- Dra-och-släpp dina samplingar och låt X-Stream förvandla dem till mäktiga svävande ljudlandskap
- Skapa abstrakta ”drones” och effekter för film- och datormusik, eller nyskapande elektronisk dito
Länkar
Produktsida: www.steinberg.net/vst-instruments/x-stream
YouTube-videor:
Intervju med Peter O Ekberg
The Blue Accordingly
Peter O Ekberg är något så unikt som en gitarrist med ett eget uttryck. Jag bjöd in honom på besök och imponerades av det jag fick höra – både från hans fingrar och läppar.
När jag först hörde Peter var det på några olika plattor i slutet av 70-talet. Han dök även upp på inspelningar med både Dan Hylanders Raj Montana Band, och senare Boogie Kings – vilka jag hade lyckan att få se live i Stockholm. Peter har även spelat med Tommy Körberg, Mats Ronander, Louise Hoffsten, Floyd Moore, Eric Johnson, Thorleifs och många fler. Som producent har han jobbat med ytterligare några av de mest namnkunniga i Sverige – och några från andra sidan det stora vattnet. Det var också där Peter fick sina första kontakter med musik i den högre skolan. Men låt oss börja från början…
Peter Olof Ekberg
Peter föddes 1953 i Åryd utanför Växjö, där han också växte upp, och så småningom bildade sitt första band. Vid den blygsamma åldern 15 år blev han ”headhuntad” av the Germs från Växjö, och med detta band deltog han i Sveriges Radios popbandstävling Opp-o-poppa på Liseberg i Göteborg 1968 – då som basist. Det lär ha varit en hemsk upplevelse, enligt Ekberg.
Han var fortfarande i första hand basist när han ett par år senare åkte över till USA som utbytesstudent.
– En kväll i Austin hamnade jag på en bar där ett jävligt bra lokalt band spelade, Custer’s Last Band. Och jag satte mig vid ett bord med två snygga tjejer, som jag pratade med. När bandet tog paus kom trummisen och keyboardisten och satte sig vid vårt bord. Det var deras flickvänner jag pratat med, och alla var supertrevliga. Trummisen, Bill Gossen, blev sedermera min bästa vän. Vi satt och pratade, och han var genuint nyfiken. ”Jaså, spelar du”, sa han. ”Vill du sitta in?”
”Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet.”
En av låtarna som Bill nämnde var The Nazz Are Blue (en Yardbirds-hit, med Jeff Beck på sång), och den kunde Peter, så han hoppade upp på scenen och spelade med bandet.
– Bill skjutsade mig hem på kvällen, och kom och hämtade mig dagen därpå, för att visa mig Austin. Och det växte till en väldigt djup vänskap, som varade ända tills Bill dog i cancer för några år sedan. Bills vänskap blev min biljett in i Austin, och hans kontaktnät blev också mitt musikaliska, för han var en etablerad musiker och låtskrivare i Austin.
– Det var där jag fick riktigt blodad tand för musiken.
70- och 80-talet
Tillbaka i Sverige fick hans grupp Attila skivkontrakt. Man skickade demo till fem skivbolag, och fick ja från fyra. Peter valde Polydor. Det blev fyra soloplattor och en massa turnerande. Han producerade också Raj Montana och Rockamöllan. Han flyttade till Stockholm 1977, och där blev det mer producerande. Hösten 1982 vill Anders Burman att han ska ta över producerandet efter honom på EMI. Peter nappar förstås.
– Efter det fick jag smak på att göra musik utan att behöva sitta i en turnébuss. Sökte mig till andra kulturuttryck. Var nästan tio år på SVT i Stockholm och NRK i Oslo.
Han blev sedan kulturskolechef och rektor på mediaskolan i Karlskrona. Nu är han kulturchef i Piteå.
Nya plattan
Jag bjuder kulturchefen på en liten pastalunch och han fortsätter berättelsen. Ensam i Norrbotten finner sig Peter i ett nytt dilemma.
– Jag hade ju knappt gjort en låt på 35 år, så jag ville ju se om jag fortfarande kunde.
Han hade Cubase 7 och ett bra UAD-ljudkort och började skriva lite låtar. Först stapplande… Men det blev alltmer lustfyllt. Han hade ju all tid i världen. Men efter ett halvår började han fundera på om det höll. Han trodde att det fanns en risk att det höll på att bli ett dammigt gubbprojekt. Han kontaktade två oberoende producenter som han kände (Ulf Börjesson och Johan Dereborn), och frågade vad de tyckte. Det var tyst ett tag, sedan sa den ene att det var hur fräckt som helst. Den andre hade samma åsikt.
– Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet. Och i en av låtarna, Just Lonely, sjunger jag ”north pole lonesome”, så NP Lonesome blev mitt alias. Och plattan döpte jag till The Blue Accordingly för att reta de här bluespuritanerna.
Det tog ungefär ett år att bli färdig. När han sedan la upp det kom en reaktion som han blev oerhört förvånad över. Det kom både telefonsamtal och privata mejl.
– För mig var det verkligen en stor gåva att jag tog mig igenom plattan. Det är en så stor känsla i att återupptäcka något som du trodde var förlorat. ”Fan, jag har detta kvar. Tack, det funkar!” Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det kändes när det började komma respons på det här. Jag förstod att det inte var enbart artighet, utan folk var genuint överraskade. ”Fan, va bra han har fått till det här”, liksom.
– Sången är nästan uteslutande en första eller andratagning. Att stå och skråla med lurar i en lägenhet, och plötsligt höra hur de börjar röra sig i våningen ovanför, blir oerhört stressande.
– Det är några grejer som jag skulle vilja ha gjort om, men jag beslöt mig för att göra så här. Och likadant med gitarrspelandet, men där var det mer för att jag märkte att inte blev bättre ju längre jag höll på.
Producenten Uffe Börjesson började komma med förslag. ”Du måste ha en riktig trummis…” så Bengan Andersson från Skara kontaktades och spelade in de förträffliga trummorna i sin studio.
– Sen kom jag på att jag behövde körer och kontaktade Sharon Dyall, Jenny Fall och Lena Malmborg och de ställde gladeligen upp. Sen har det kommit in lite annat folk.
– Jag lirar bas, alla gitarrer, percussion och en del trummor och keyboard. Men allt som behövde komma upp ett snäpp professionellt såg jag till att åtgärda – och det är Uffes förtjänst. Det som från början var en bra ensam-vargs-grej blev på så sätt mycket bättre.
– En av hemligheterna med att det funkade var att här fanns inget tydligt syfte. Musiken i sig var det enda syftet, låt, för låt, för låt…
– Det fanns ingen tidsram, det fanns igen budget, och det fanns heller ingen beställare – mer än att jag ville se vart det kunde leda.
Hur undvek Peter heminspelningsfällan, där låtarna aldrig blir klara, där det ständigt finns något nytt att lägga till eller göra om?
– Jag var precis i kanten av det – då hade det gott nästan ett år – och jag visste att om jag börjar göra om, då faller hela projektet.
– Jag var precis på väg, men då var det bland annat Uffe Börjesson som sa: ”Du är färdig nu.” Så jag tänkte: detta får duga.
Uffe åtog sig att mastra plattan, och eftersom Peter ville lägga upp musiken på alla tänkbara media, hittade han hjälp även där.
– Jag ringde Örjan Englund på Eagle Records och berättade kort för honom vad det gällde, och han sa ja, på direkten.
Efter tre veckor låg albumet uppe world-wide och sen tog det bara ett dygn så var hela karusellen igång. På första månaden hade Peter fyratusen streamingar. Det var han nöjd med.
– Utan hemmainspelningarna hade detta aldrig blivit gjort.
Utrustning
Peter använde Cubase 7 och ett UAD-ljudkort (okänd modell). Sången tog han upp med en Peluso 2247-mikrofon, som han är väldigt nöjd med.
Keyboarden är till största delen hämtade ur NI Kontakt 5 – han har också använt en del av Easy Drummers percussion-ljud, plus en del från Kontakt.
– Fendergitarren har två vanliga Custom Shop-mickar i hals och mitt, och en Dimarzio HS2 i stalläget. Sen har jag även en Suhr med två single-coil och en humbucker. Den använder jag en hel del på plattan.
– Strängarna är D’Addario XL – 0.9 till .46 – det har jag alltid kört. Tidigare hade jag samma set från Ernie Ball.
– Gitarren går genom en Fender Deluxe, eller en Mad Professor CS40, och ett gäng pedaler. Nästan aldrig rätt in i förstärkaren… Sen har jag använt S-Gear-pluggen från Scuffham Amps.
– Jag har också använt en Chandler UAD-plugg till ett par solon. När man skruvar till den så rören glöder, låter den väldigt speciellt.
Pedalbordet innehåller det som syns på bilden, men sedan vi träffades har ett par-tre pedaler bytts ut. Det är ett projekt i ständig förvandling. Om favoritpedalen berättar Peter:
– Det är en handgjord Björn Juhl Honey Bee. Svindyr, och den är så varm. Jag har alltid den först. Det finns inget som låter pedal över den.
– När jag har mickat upp förstärkaren har jag använt en Shure SM-57. På det hela taget väldigt vanliga grejer, alltså. Sen har jag ju ett gäng fina gamla UAD-pluggar… kompressorer, reverb…
– Sen spelar det ju ingen roll om du har bra eller dålig utrustning, om du inte har en bra låt till att börja med. Man glömmer ofta det…
Supro tremo-verb
Peter hade förstås med sin Custom Shop Stratocaster, som fick träffa de enklare kusinerna från landet, mina ihopskruvade monster. Det är klart att det blev en del spelande – och detta redan innan jag visade Peter Supro-förstärkaren som jag hade hemma för MM-test. Då blev herr Ekberg riktigt intresserad och sprang genast ut till bilen och hämtade in pedalbordet.
”Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän…”
Peter spelar och berättar samtidigt om instrumentallåten på nya plattan som han vaknade upp en söndagsmorgon och hade drömt, Notes From The Neighborhood. Mer än en aning 70-talsdansbandsaktig i tonen, och jag bara älskar den!
Och Peter blir förstås förtjust i Supron.
– Fasen, va bra den låter! Den skulle jag vilja ha med mig när jag ger mig ut och spelar på bluesfestivalerna i vinter…
– Låter otroligt bra! Får jag skruva på lite och se hur den beter sig?
Vad säger man då… Självklart! Och han skruvar på ordentligt.
– Ja, det var fan du! Du får ursäkta, men jag vill se var gränsen går. Den verkar ju orka…
Det slutar med att Peter senare beställer ett par olika Supro-förstärkare, och de ingår nu i hans live-arsenal.
Peters spel och preferenser
Jag passar på att berömma Peter för hans ett eget tonspråk, där han rör sig runt den traditionella pentaskalan, och där han verkligen vågar dra iväg i sina improvisationer.
Var kommer inspirationen ifrån?
– Det kommer nog ifrån att jag ofta varit sångare också. Jag blev rätt trött på Chicken Shack och liknande band, och sökte mig andra vägar.
– Beck var ju spännande. Han var ju inte den där identiska pentaskalan, som alla spelade runt. Det fanns även andra… Peter Green var ju en stor, stor hjälte för mig. När jag första gången hörde Blues Jam i Chicago, första låten, Watch Out… Det var ju nåt helt makalöst, med allt från tajming till tonalitet. Men det fanns andra… Amos Garret var en ögonöppnare när han var med i Paul Butterfield Blues Band. ”Oj, man kan spela en durters i bluesen!” Det gjorde ju även Beck, för den delen. Men det hör man aldrig från de andra…
– Nån sa att jag lät som Jeff Beck när jag spelar, men de vill jag inte gå med på. Jag är kanske inspirerad av Beck, men jag låter inte som honom.
– Jag har aldrig kunnat sitta med en grammofon och planka solon, jag har fått lära mig på annat sätt. Så det har aldrig varit en som varit husgud, utan det har varit en jäkla massa olika som inspirerat mig, och så har jag plockat ur mitt eget huvud.
– Boogie Kings var en rolig grej… Vi spelade nån sorts punk-blues. Vi älskade blues, men vi brydde oss inte om att vara traditionella. Vi insåg att vi måste utgå från vår egen bakgrund. Där ligger skillnaden. Energin, och att vi sket i traditionen.
– Och vi hade Backa-Hans och Ingemar Dunker i kompet. Publiken kunde bara, rent fysiskt, luta sig mot den stommen. Det gick inte att göra bort sig där. Du kunde lira i en annan tonart, och det hade varit rätt ändå.
Bluesen har blivit kidnappad
– Jag har fått en sorts bluesnojja nu. Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän, som inte förstår vare sig bluesens ursprung, grundtanke, eller det här med blod, svett och tårar – missförstå mig rätt …
– Det är ju så historielöst. Det blir outhärdligt att lyssna på, om man inte har någon sorts förankring i rötterna. Lyssna på de här triolshufflandet till höger och vänster: I woke up this morning. Om man sen lyssnar på originalen – vad bluesen stod för, och fortfarande står för – så är det en kraft, och svett och berättelser, men det är också en utveckling.
– Ta alla pianister, gitarrister, munspelare och vad du vill. Inte fan lät alla lika. Alla hade sin egen ton. Alla utvecklade sin egen ton. Det var det som var hela grejen. Men idag är det precis som att man absolut inte ska göra det, för då är det inte blues.
– Fy fan, vad jag gnäller. Det är inte alls meningen. Jag är en väldigt positiv människa i grund och botten.
Framtiden
Peter berättar att han tänker göra ytterligare ett album, ett bluesalbum, och det kommer inte vara puritanskt! Det ska bygga på bluesens fundament, men sen är det helt utifrån honom och de han omger sig med.
– För mig, när jag gör de låtar som har tydlig bluesbotten, spelar jag utifrån så som jag spelar. Jag vill spela vitt, och utifrån mig. Jag har andra referensramar, en annan historik, en annan bakgrund. Jag kan inte härma någon som ska berätta om bomullsfältens jävlighet, och industrialismens förtryck. Det blir falskt om jag försöker göra det, och det blir definitivt inte en hyllning. Det blir bara patetiskt.
Sen blir det en lång diskussion om Peters spelstil. Vi är inte riktigt överens i allt, men jag hävdar att han på något sätt behållit sin ton och sitt uttryck i gitarrspelet hela tiden. Man hör att det är Peter O Ekberg.
Tills slut har det blivit över fyra timmars samtal – jag vill inte kalla det en intervju – som jag har att lyssna igenom.
– Fy fan, va du kommer att vara trött på mig, säger Peter.
Med de orden skiljs vi åt. Men tröttna lär jag inte göra i första taget, och det finns ju alltid ett album att bryta av med, om samtalet skulle börja kännas tungt. The Blue Accordingly med NP Lonesome aka Peter O Ekberg. Tretton egna låtar. En ren njutning!
Jag tar för givet att ni redan lyssnat på den. Och har ni inte det finns den både på Spotify, och iTunes om ni vill ladda ner den. Jag vågar påstå att detta är den viktigaste plattan som släppts i år. För den som älskar modern, fräck, bluesbaserad, skitig, skrämmande, upplyftande rockmusik är den ett måste. Här finns allt. Sällan har en sångplatta varit så fullspäckad med underbara gitarrinslag, stökiga riff, och spretiga solon. Helt underbart! Jag har inte njutit av en platta så fullt ut, sedan jag hörde Jeff Becks insatser på Amused To Deathmed Roger Waters. Fast Peter O Ekberg gör nästan allt på egen hand – jag är djupt imponerad. Mina personliga favoriter: ovanstående instrumentallåt, Blue Me X, och So Happy For You. Ja, och så alla de andra låtarna förstås…
Ett par aptitretare…
My ManMade Music Manifesto
After Musikermagasinet’s (AKA MM) closure in February this year, it felt like there was a big void in my life – perhaps this was the case for many of MM’s faithful readers as well.
To remedy this to some extent, I have decided to post some reviews on this website in the future. Hopefully it will be able to lighten up the gray everyday life for more people than me.
I will also try to be a little more diligent about posting small YouTube videos on things I find interesting. There will also be shorter tips on plugs or instruments that I think stand out in one way or another. It can be extra affordable products – or things that I simply just think are excellent in one way or the other. Something that, with my 35 years of experience in hardware and software testing, I also believe may interest some of you who for one reason or another managed to find your way here.
See you later!
Programförklaring
Efter Musikermagasinets nedläggning i februari i år kändes det som att det uppstod ett stort hål i min tillvaro – kanske även hos många av MM:s trogna läsare.
För att i viss mån råda bot på detta har jag beslutat mig för att lägga upp några tester på den här hemsidan i fortsättningen. Förhoppningsvis ska det kunna lätta upp den grå vardagen för fler än mig.
Jag ska även försöka var lite mer flitig med att lägga upp små YouTube-filmer på sånt jag finner intressant. Det kommer också finnas kortare tips på pluggar eller instrument som jag tycker sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om extra prisvärda produkter – eller sånt jag helt enkelt bara tycker är väldigt bra. Sånt som jag med mina 35 års erfarenheter av hård- och mjukvarutestande även tror kan intressera några av er som av en eller annan anledning lyckats hitta hit.
På återseende!
Done for today – thanks for today!
The ”Happy New Year” that we all wished for each other may not have started too well. The wars around the world continue with unabated frenzy. Man’s cruelty is apparently infinite – as is his stupidity, if you ask Einstein. We are helping each other to destroy the only habitable planet we know, and we are being led by politicians who are totally incapable of making the important but uncomfortable decisions needed to reverse this trend.
Like a small bacon in this sea of woe and misery, Musikermagasinet has stood out – at least for those of us who see music as a healing and unifying force. After all, music is a language that can be understood in all the countries of the world, regardless of the spoken language you otherwise use.
Churchill is known to have said something along the lines of: If we cannot defend ourselves to preserve art and culture (where music belongs to the highest degree) then what do we have to fight for?
He also said: ”It would mean a thorough political reform if common sense could spread as quickly as stupidity.”
It is perhaps this paradigm shift we have all been waiting for.
It may sound a bit presumptuous to compare oneself to such a giant as Sir Winston, but for those of us who have worked with this magazine, which has existed in one form or another since the end of the 70s, it has had enormous significance. Judging by all the appreciation we’ve received from our readers over the years, I think we’ve been, at least once in a while, quite right.
However, everything comes to an end, and unfortunately that also applies to those who make magazines.
We have just completed the very last issue of MM. I myself have written for the mag for over 35 years, and several of my colleagues have struggled for almost as long. Our responsible publisher, and founder of the magazine, Björn Hansen, has of course fought the longest of them all. But now it’s over.
Almost all advertisers have recently failed us – but there are exceptions; many thanks to Toontrack, EBS, Lundgren Pickups and a few more! I don’t want to sound bitter, but it feels like too many companies believe that the polished surface, represented by so-called influencers, who only reside in a completely digital world, is more important and can give musicians more, than well-founded hands-on tests from active musician colleagues can do.
The entire music industry is of course having a rough time, but without advertising revenue it is not possible to make a magazine. If at the same time you are opposed by forces that do not value culture very highly, it becomes really tough.
All this entailed the end of Musikermagasinet’s more than 30-year old history.
So surely the new year really could have started better.
Gunnar E is showing off … once again
Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory.
Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches.
The lead guitar (played by hand) is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!
En man, en röst, en gitarr … och en vissling
Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.
Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.
Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:
Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.
Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!
För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):
ÄNNU EN HJÄLTE HAR KALLATS HEM
Så nås vi av det oerhört tråkiga beskedet att även Ander ”Shorty” Larsson har lämnat detta jordiska. Tydligen behövde Jimi ytterligare en trummis att jamma med – det räckte tydligen inte med Mitch Mitchell och Bosse Skoglund. Tidigare hade han fått hjälp i rytmsektionen av vår eminente basist Pär David Johnsson. Man undrar vad dom gör däruppe i himlen – alla underbara saknade musikanter. Nåja, tids nog får vi väl veta detta.
Shorty spelade på sitt underbart vackra orangea Ludwig-set med the Nazz under några år på 60-talet. Och tillsammans skapade vi en sällsam blandning av pop, rock och blues. Jag minns speciellt ett tillfälle när vi agerade uppvärmningsband till Ola and the Janglers, och hela det bandet, med trummisen Leif Johansson i spetsen, stod och diggade från kulisserna när Shorty slog in introt till ”Get Out Of My Life Woman”. Alla Janglarna hade hakan en bra bit ner på bröstet. Han visade dem var skåpet skulle stå!
Efter att The Nazz hade upplösts gjorde Shorty sig känd som mirakulöst skicklig ljussättare i den kungliga hufvudstaden. Där lyckliggjorde han både en stor publik och sina kollegor på bland annat Galeasen och teater Giljotin med sina fantastiska häxkonster i ljusets tecken. Vi minns honom alla med stor saknad!
Gammal skåpmat, del 2
Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…