En röst i mörkret MM nr 1/2004

En röst i mörkret (ledare i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

Ibland känns allt väldigt mörkt. Det är november – årets i särklass gråaste och mest deprimerande månad. Det är så där lagom långt kvar till jul. Man har ännu inte börjat glädjas åt det där fina paketet som kanske ligger under granen en månad senare. Inga önskelistor är skrivna – inga heller fådda…

Semesterns varma, avspända sommarnätter är redan upplevda och kvar finns bara en tomhet, en längtan efter nåt som kan lyfta en ur detta tröstlösa mörker.

Tinnitusen tjuter som ett godståg i en lång mörk, tröstlös tunnel. Visst, i morgon kan den var borta och det kan jag med, men just nu är vi båda ytterst närvarande. Precis här och nu. Mitt i mörkret…

Var finns tröst att få? Var finns ett ljus eller ett andningshål? Ge mig bara en vak i detta grå, kompakta istäcke! Låt mig kommar upp ur denna isande kyla! Vem ska trösta knyttet? Och var?

Var? På den lokala skivaffären förstås! Det var i alla fall där jag hittade Jeff Buckleys Live at Sin-é. Men ni kanske föredrar att köpa den på postorder från Hongkong. Det går också utmärkt. I det här fallet är precis alla medel tillåtna. Nu pratar vi om mänsklig överlevnad.

Materialet till plattan är inspelad för tio år sedan och en recension av den finns på annan plats i denna tidning. Läs och begrunda! Första låten är helt a capella. Resten är bara Jeff Buckley och hans Telecaster. Helt enastående. På två fulla CD-skivor och en DVD ger han livet en ny mening…

Första gången jag stötte på hans musik var 1994, när Grace precis kommit ut. Själv var jag hopplöst fast i gubbträsket, men en av mina döttrar hade köpt plattan och ville att jag skulle hjälpa henne med att ta ut harmisarna till en av låtarna på plattan. Det var lite knepigt (och jag är ju heller inte så särskilt begåvad på sånt) så jag blev tvungen att lyssna på låten, So Real, åtskilliga gånger innan jag fattade vad den märklige gitarristen med den fantastiska falsettrösten gjorde med sin musik. Under tiden hann naturligtvis musiken sätta sig riktigt ordentligt. Jag var fast och detta är jag naturligtvis enbart tacksam för i dag!

Man kan inte påstå att Jeff Buckleys musik är speciellt munter – men den kan vara både vemodigt sorgsen och brusande romatisk, och framför allt: den kan vara så enormt upplyftande!

Precis som Eva Cassidy kunde han trollbinda en publik enbart med hjälp av sin röst och en gitarr. Och precis som Eva Cassidy lämnade han oss alltför tidigt…

Grace blev tyvärr den enda platta som kom ut under Buckleys livstid. Andra plattor har kommit sedan dess, både ett par liveskivor och den platta han precis hade påbörjat när han så tragiskt lämnade detta jordiska. Och fastän flera av hans låtar återkommer på några av plattorna upprepar han sig sällan. Folk som såg honom uppträda berättar att han kunde spela samma låt på tre olika gig efter varann och varje gång spelade han låten på ett nytt sätt. Han hittade alltid nya sätt att tolka låtarna – både sina egna och andras. En personlig favorit är förresten hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah. Den är bara helt himmelsk…

Och nu, just när mörkret ter sig som svartast och livet som mest hopplöst, finns han där igen. Med en ny platta – många år efter den ödesdigra dag då han skulle ta sig ett aftondopp i den stora floden…

Jag vet, för er är julen precis här. Det är effekten av att leva i en annan tidszon – en tidszon som ligger fyra veckor efter eller före, beroende på åt vilket håll man tittar. När jag äntligen kommer fram till jul har ni redan kommit en bra bit in på det nya året.

Och varför inte passa på ni också? När ni läser detta har ni säkert hunnit se vad som dolde sig i tomtens säck. Fanns inte denna platta med Jeff Buckley med i klapphögen? Gå då och köp den åt er själva! Det kan komma fler mörka och grå dagar då ni – precis som jag – kan behöva nåt som ger er tillbaks tron på mänskligheten och på musikens helande kraft.

Låg det redan en Live at Sin-é under granen? Då är ni bara att gratulera. Någon älskar er tillräckligt för att förstå vad som verkligen betyder nåt…

Ha ett gott nytt år och ett fint liv!

 

Musiken lever MM nr 3/2003

Musiken lever (ledare i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Egentligen skulle man vilja uppmuntra alla som vill göra egen musik och försöker sprida den bland sina medmänniskor, men det är inte alltid så lätt – att uppmuntra alltså. Vissa gånger tar det emot mer än andra. Och andra gånger är det bara så självklart…

Vi får ofta höra att skivbolagen saknar fingertoppskänsla… ”Hur svårt är det att höra att en grupp eller artist är riktigt begåvad. Att deras musik är genuint bra?”

Eller… ”Hur djävla svårt kan det vara att höra att den ”musik” en artist/grupp presterar är riktig dynga?” Det händer ju.

Många skivbolag är lite ängsliga att göra åtaganden – att signa en artist som kanske visar sig inte ha någon större potential – och lika ängsliga att möjligen missa en artist som kanske kan bli något.

Typexempel: Dungen slår igenom med sin egen ”retro”-progg – ja, jag vet att han inte vill kalla sin musik så…

Ett annat bolag får tag på något som låter som en av de där ”bandet går”-taperna som man kunde få höra på radion i slutet av 70-talet. Med andra ord, det låter rätt ruttet – både musikaliskt och tekniskt.

Vad gör då skivbolaget? Man signar killen ändå – ”Vi fattar inte detta, det kan ju vara bra, inte fan vet vi…” Suck!

Vi fick en fråga från en av våra läsare (tillika låtskrivare) häromdagen. Frågan var huruvida förlag ville ha en enkel presentation av en låt med enbart sång och ett kompinstrument, till exempel gitarr eller piano, eller om de ville ha en färdig produktion. Han hade nämligen hört av ett förlag att de inte ville ha en låt med bara sång och piano. ”Folk förstår sig inte på piano nuförtiden”, var den märkliga motiveringen. Jag kände att vi måste kolla upp hur det är med detta. Så jag lovar att återkomma med ett svar – ifall det är fler av våra läsare som undrar.

För det handlar ju alltid till sist om låtar. Finns det inga låtar, så spelar det ingen roll hur bra en artist är. Det blir ändå aldrig riktigt bra. Det finns otaliga exempel på mycket begåvade artister vars karriär bara dött när de inte försetts med bra låtar längre – från egen låtskrivare eller producent.

Och det är där vi kommer in. Vi kommer inom kort att lägga upp vår nya hemsida på nätet – den kanske redan finns uppe när detta läses, men vi vågar inte lova hundraprocentigt. Visserligen jobbar våra 34 webbkreatörer både natt och dag med att försöka få allt färdigt, men vi räknar inte med att alla funktioner ska vara igång direkt. Vi hoppas dock att den nya formen ska var uppe och igång strax innan månadsskiftet.

En av nyheterna är att man ska kunna söka efter gamla artiklar och också kunna ladda ner dessa som pdf-dokument. Tanken är också att man som prenumerant ska kunna läsa MM direkt på nätet. Perfekt om man ligger på Teneriffa och tar igen sig och inte har eftersänt sin post.

På MM:s hemsida kommer det också att finnas utrymme för band/artister att presentera sig själva och att lägga upp egna låtar för alla att ladda ner och lyssna på. Vi kommer att ha en topplista för de mest nedladdade låtarna och vi kommer att ha gästrecensenter som lyssnar på era alster och ger kommentarer, kritik och råd. Flera skivbolags A&R-folk har redan anmält sitt intresse, men vi hoppas även att kollegor, musiker, ljudtekniker, förlagsfolk och producenter ska kunna bidra med den avdelningen.

Vi vet att ni gör musik och att ni gärna låter andra lyssna på den, så är det väl? Det är väl lite därför man sitter där i sin ensamhet på kammarn och knåpar med sin låtar?

För det finns inget som säger att man måste vara etablerad för att ha gåvan att kunna skriva bra låtar. Nånstans därute i buskarna sitter kanske nästa Per Gessle, Jocke Berg eller Lisa Dalbello och bara väntar på att få någon som vill lyssna på just hans/hennes alster.

Vi har fler idéer om vad man skulle kunna lägga upp på hemsindan för att komplettera papperstidningen, men vi är också öppna för förslag. Om det är någon funktion ni tycker borde få plats på den nya hemsidan, hör gärna av er så ska vi ta det under beaktande!

Tills dess, sätt nu igång och gör färdigt alla de där låtskisserna ni har liggande – ja, jag ska försöka få tummen ur också…

 

När ska du klippa dig? MM nr 4/2003

När ska du klippa dig? (ledare i MM nr 4/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag hade verkligen bestämt mig för att den här gången skulle det bli en lugn och sansad ledare. Inga hätska utfall eller elaka tirader om dålig musik eller obegåvade popstjärnor – annars finns det ju gott om bådadera.

En platta som dök upp på redaktionen fick till exempel en av mina kollegor att tända på alla cylindrar: Ren djävla skit!!! Jag blir så förbannad när folk skriver upp sån skit!

Detta sagt om ett band som hyllats rejält i övrig press de senaste månaderna. Men det ska vi inte skriva om denna gång.

Nej, jag hade tänkt presentera en liten redovisning av våra senaste äventyr på hemsidesfronten. Mot alla odds lyckades vi sjösätta den nya hemsidan på utsatt datum. Efter lite pyssel hit och dit börjar den nu ta form. Vi en tanke om att kunna finasiera hemsidan med en liten avgift för våra radannonser. Nu visade ni med all önskvärd tydlighet att det inte var en bra idé, så där fick vi tänka om. Återstår alltså att hitta en annan väg att få våra kostnader täckta. Tvärtemot vad alla tycks tro finns det en massa kostnader kring ett sånt här projekt. Men det får vi lösa på annat sätt…

Nu är det mesta gratis för alla läsare. Och våra prenumeranter erbjuder vi dessutom möjligheten att läsa hela tidningen på nätet – inklusive nyheterna på aktuelltsidan som uppdateras kontinuerligt. Prenumeranterna kan också hämta hem alla artiklar som lagts upp i pdf-format, det vill säga från 1998 och fram till idag – äldre material läggs upp efterhand. Resten av världen får nöja sig med det material som är äldre än sex månader – någon bonus ska man väl ändå få som prenumerant – utöver det som finns på musiksajten.

Dessutom tänkte jag berätta att MM från och med majnumret kommer att vara 100 sidor tjock! Nästa nummer blir späckat med hemstudioartiklar och vet ni vad? Fram till den 30 april kan ni prenumerera på MM för 299 kronor per år. Vi har till och med ett specialpris: 3 år för 850 kronor. Då har ni garderat er för alla eventuella pris- och momshöjningar och får minst 3 600 sidor! Inte illa, va?

Detta skulle också bli en hyllning till alla våra duktiga och begåvade läsare som nu finns på musiksajten. Vilka låtar ni gör! Och såna produktioner. Vad kan vi väl lära er?

Ett stort tack skulle jag också rikta till Jonas, Markus och Martin – dessa tålmodiga herrar som slitit häcken av sig den senaste tiden för att www.musikermagasinet.com ska kunna bli den interaktiva samlingsplats för musiker vi alla hoppas att den ska bli.

Men så inträffade det som inte fick hända denna månad. Jag råkade slå på radion vid fel tillfälle och vad dyker väl upp där i etersorlet?

Radioreporter till Rober Wells: Vet du vad jag skulle vilja göra, ska jag säga det?

Robert: Ja. Om det är nåt seriöst…

Jag skulle vilja klippa av dig det där långa håret som du har haft i 20 år.

Suck!!! Hur originell är en sån kommentar på en skala? Och hur många gånger har inte Robert hört såna kommentarer?

Jag har själv haft långt hår från och till under de senaste 30 åren. Jag har klippt mig då och då, men det har alltid varit mitt eget beslut. Jag skulle aldrig göra det för att någon idiot föreslagit det. För nog har man fått såna förslag under åren. Allra värst var det nog under sent 60- och tidigt 70-tal. Då kunde man få stryk av mindre begåvade män bara för att de inte uppskattade ens frisyr.

Men, det var då det. Man trodde defintivt att man skulle slippa den typen av intelligensbefriade kommentarer idag och speciellt ifrån så kallade kollegor inom journalistkåren. Nåja, radioreportrar kanske inte räknas till den kategorin.

För vad vore väl Robert Wells utan sitt långa hår, eller Peps Persson, eller E-type? Det är ju en del av deras personlighet. Om man nu vill ha långt hår, rakat huvud eller rastaflätor… visst borde det få vara ens ensak. Jag går inte fram till folk som har stora öron och påpekar att det finns bra plastkirurger. Gör du?

Min önskereplik från Robban:

– Du, jag kan klippa mig precis när jag själv vill, men du kan aldrig bli av med din dumhet. Den får du dras med.

Men Sveriges Radio hade säkert klippt bort den repliken.

Nu börjar en ny era MM nr 5/2003

Nu börjar en ny era (ledare i nr MM 5/2003)

av Gunnar E Olsson

Hädanefter ska jag inte gnälla på någon musikform jag inte gillar. Jag tycker att det är en stor konstart i sig att kunna spela vinylskivor på en grammofon. Dansbandsmusiken är full av ärliga texter tagna ur verkliga livet. Beatles var en, på det hela taget, rätt överskattad popgrupp.

Och chefredaktören för MM är mytoman, eller…

Som ni säkert redan lagt märke till har ni nu i er hand ett ovanligt tjockt nummer av Musikermagasinet. Hundra härliga sidor fullproppade med intervjuer, studioreportage, tester och annat matnyttigt för såväl proffsmusikern som hemstudion. Det är så vi kommer att se ut en tid framåt – hoppas vi.

Tack vare det starka stöd vi fått från både våra läsare och våra fantastiska medarbetare har vi nu möjlighet att göra en tidning som förstärkts ytterligare både till format och innehåll.

Innehållet har hållit sig tämligen likartat de senaste åren – även om förhållandet mellan tidningens olika beståndsdelar varierat lite. Som ett svar på vår senaste läsarundersökning – och därmed också era önskemål – har tidningen redan tidigare fått fler sidor med tester och studioreportage. Nu fyller vi på med ännu mer matnyttigt material upp till 100 sidor.

Sedan tidigare har den läshungrige hemstudioentusiasten kunnat finna mycket matnyttigt i MM – mer så än i någon annan svensk tidning. Med det nya fylligare formatet har vi nu möjlighet att bjuda på ännu mer av den varan. Redan i detta nummer presenterar vi två nya spalter, som vi hoppas ska kunna bereda våra läsare mycken läsglädje många månvarv framåt. Dels har vi lyckats knyta till oss musikjuristen Krister Axner. Han kommer att hjälpa till med att räta ut allehanda krokiga tecken som tycks hopa sig kring allt som har med den juridiska biten av musiken att göra.

Vi startar också en spalt där vi ska presentera olika praktiska hemstudiolösningar: Min hemstudio. Här ska finnas plats för att ställa fokus på både den etablerade artistens hemstudio och för att visa hur grannens grabb lyckats klämma in hela sin syntarsenal i en folkvagnsbuss tillsammans med ett fullvuxet Slingerland-set.

Vi förväntar oss också många roliga tips från våra läsare. Det skissas även på olika tävlingar i anknytning till denna spalt.

Men vi stoppar naturligtvis inte med detta. Vi planerar också en ny serie artiklar som ska hjälpa till med att förklara alla märkliga fenomen som möter nybörjaren på hemstudions krokiga stig. Om vi kallar det en ny Portaskola, så tror jag att de flesta hajar vad det rör sig om. Vi har fått enormt många önskemål om en dylik serie – så håll ögonen öppna…

I detta nummer kör vi också den efterlängtade reprisen på studioreportaget om Megaphon-studion. Den vakne läsaren upptäckte naturligtvis att vi råkat blanda ihop bilderna från två olika reportage. Vi är självfallet förkrossade över att något sådant överhuvudtaget kan hända. Första gången vi körde reportaget om Ulf Kruckenberg och hans Megaphon hade tryckfels-Kalle varit framme och ställt till det för oss. Ibland säger en bild mer än tusen ord. Här rörde det sig om fem sex bilder som kom från en helt annan studio och då spelar det ingen roll om alla orden blev rätt – det blir förvirrat ändå. Därför kör vi Megaphon-artikeln i repris, men med rätt bilder. Hoppas att all förvirring vi skapat ska vara som bortblåst efter detta.

Den som inte gick ut och köpte Stevie Wonders Songs in the Key of Life efter den utmärkta dokumentären på SVT:s Musikbyrån häromveckan är endera totalt döv eller fastlåst i spännbälte och tillhörande tröja.

Jag hade redan vinylen, men den ommastrade CD:n till extrapris kunde jag inte motstå efter denna underbara underhållning från en av vår tids mest mångsidigt begåvade musiker. Ett sånt makalöst sväng! Såna otroligt tajta musiker! Och som grädde på musikmoset: Stevie Wonder, denne underbare musikant. Vi älskar dig! När kommer din nästa platta?

Ett stort tack riktar vi till Musikbyrån för att ni finns i detta annars så musikfattiga TV-Sverige! Och en livstids prenumeration på MM till den som kommer på ett lämpligt straff för den dålige rådgivare som visade Stevie att trummaskinen fanns?

Till sist ett stort tack till alla ni som satsar på vårt erbjudande om att få prenumerera i tre år för 850 kronor. Anmälningarna bara strömmar in! Detta tar vi som ett tydligt tecken på er uppskattning för vår tidning – och vi bockar och tackar!

Gratis är gott, eller … MM nr 6/2003

Gratis är gott, eller… (ledare i MM nr 6/2003)

av Gunnar E Olsson

Förväntar vi oss att allt ska var gratis idag, eller kan vi verkligen tänka oss att betala för oss. Få av oss kan ju tänka sig att arbeta gratis – möjligtvis undantaget för välgörenhet eller väldigt behjärtansvärda ändamål, eller om det gäller att ge en kompis ett handtag med flyttlasset.

Allt annat fysiskt eller intellektuellt arbete förväntar vi oss en viss ersättning för. Utför man ett konstnärligt arbete – och dit får man väl klassa musicerande och komponerande av musik – hoppas vi också på lite ersättning för det. Allt sånt förväntar vi oss att STIM och motsvarande organisationer sköter åt oss. Men vad sjutton kan de göra om all musik kan laddas ner direkt från nätet utan att kosta ett öre? Inte mycket!

Det känns inte så lite fel att skivbolagen har varit de som gapat högst om detta – och att man bara säger sig klaga å artisternas vägnar.

Å andra sidan, som skivbolagen bär sig åt – där så gott som alla skivor är kopieringsskyddade idag – det är ju inte heller så kul. Man betalar väl inte upp emot 200 spänn bara för att få ett snyggt fodral!? Det vore väl inte för mycket begärt att kunna få göra sina egna blandband på CD från plattor man redan äger och har betalt?

Apples stora musiksatsning iTunes Music Service – än så länge bara öppen för boende i USA – där man kan köpa och ladda ner låtar direkt från en gigantisk databas på 200000 låtar har överträffat alla förväntningar. De första 18 timmarna sålde man fyra låtar per sekund á 99 cent. På en vecka hade man krängt otroliga en miljon låtar över nätet – och skivbolagen jublar. Man uppskattar att ungefär tre miljarder låtar plockas hem olagligt på nätet varje månad. Nåja, uppskattar var kanske inte rätt uttryck i sammanhanget.

Hilary Rosen, chef för RIAA, The Recording Industry Association of America, säger att Apples iTunes-sajt har potential att bli samma revolution för webbdistribution av musik som Sonys Walkman blev för musikkassetten.

iTunes 4.0 använder en Dolby-producerad codec, AAC, som ger bättre ljud och mindre filer än mp3 vid motsvarande bithastighet. Vid 128-bits komprimering/överföring är det, enligt Apples experter, väldigt svårt att skilja AAC-ljudet från okomprimerade ljudfiler. Vi har lyssnat på AAC-komprimerade ljudfiler och är beredda att hålla med. Det låter mycket bra!

Användare kan på iTunes Music Store söka på artister, låtar, genre eller annat, och de låtar man hittar kan man provlyssna – ja, i alla fall i 30 sekunder. Man kan också ladda ner omslagen till plattorna man köper.

Som tack för det utmärkta initiativet tackade marknaden genom att lyfta Apple-aktien till dess högsta värde på ett år.

På vår hemsida/Musiksjaten har vi också en uppsjö av låtar. Våra, eller rättare sagt era, musikfiler finns i mp3-formatet, men å andra sidan kan man lyssna på hela låtarna. Jag har ägnat en helg – och lite till – åt att lyssna igenom det mesta som ligger upplagt där. Det man frapperas av är att det mesta håller så hög kvalitet. Det mesta är otrolig snyggt producerat, arrat och inspelat.

Det är också väldigt roligt att läsa vad ni skriver till varandra i gästböckerna. Dessa är fyllda av glada tillrop från andra MM-läsare och musiksajtartister. Man blir så lycklig. Inte ett spår av avund eller missunnsamhet!

På Musiksajten har jag plockat ut några av de alster/artister jag är mest imponerad av. Det är både låtar som jag fastnat för för att de har något speciellt – ofta en röst som griper tag i en – men ofta kan det vara en så gediget professionell produktion så man bara smäller av för det!

Några av mina favoriter är: Kristina Carlsson, Stina Rebelius, Slide, Air port, RoQnGaZ. Går ni in på Musiksajten så får ni mer detaljer.

Den enda som faller lite utanför ramen är den där MandrakeMusic, eller vad han nu heter. Vi har sagt till honom att han får endera skärpa till sig eller ta bort sitt hemska alster från vår sajt. Hoppas att det blir det senare…

Nu ska vi bara försöka få världen utanför MM att på allvar få upp öronen för vilka musikskatter som gömmer sig på vår musiksajt.

Ni missar väl inte heller månadens specialtävling: Mixa med Pro Tools? Ni hittar mer info på vår hemsida.

Den som lever får se MM nr 2/2003

Den som lever får se – eller höra (ledare i MM nr 2/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag såg en livekonsert med Timbuktu på TV för ett tag sedan. ”Nej”, tänkte jag. ”Jag ska inte stänga av på en gång!” Sen var det ju så att min fru, som är en mycket vaken människa, verkligen ville kolla in konserten. Det kan ha påverkat mitt beslut, det måste medges…

Och det dröjde inte länge förrän jag var fast. Men det var inte den pratglade frontfiguren jag fastnade för i första hand. Det var de otroligt svängiga musiker som utgjorde hans funkiga kompband. Vilket gäng! Otroligt tajt rytmsektion, bra keyboardkillar och blåsare. Hela gänget skötte sig ypperligt. Till och med lite bluesmunspel fick vi höra! Var detta verkligen hiphop!?

Annars är det mesta som dyker upp från våra skivbolag idag ruskigt mediokert! 80 % går direkt i sopsäcken – efter en ordentlig genomlyssning förstås. (Nu kommer väl skivbolagen att sluta helt med att skicka plattor. Det är redan nu väldigt få plattor som dimper ned på skrivbordet, jämfört med bara för ett par år sedan.)

Man verkar satsa enorma summor på några få redan etablerade artister – säkra kort som ändå skulle sälja riktigt hyfsat. Kvar av PR-budgeten blir bara lite smulor som ska fördelas på alla de andra nya och oetablerade artisterna. Tvärtom vågar inget skivbolag jobba – även om detta kanske vore mycket vettigare. Det måste vara hemska summor som plöjs ner i maskineriet som är till för att få oss att köpa ytterst tveksamma utgåvor som till exempel herrar Jagger och Jacksons senaste soloalster. Inte fan blir det bättre för detta. Eller som någon vis man sa (jag tror det var Magnus Uggla eller Papa Dee): ”Man kan inte polera skit!”

Men det finns ju också artister som lyckas – nästan mot alla odds – såna självklara storheter som Norah Jones. När detta skrives är hon nominerad till åtta grammisar i USA. När ni läser det, vet ni nog redan hur många hon rodde hem.

En annan dam med klockren stämma hade vi i Eva Cassidy. Jag såg en dokumentär om denna gudabenådade sångerska för en tid sen och hon gjorde ett oerhört stark intryck på mig. Tyvärr fick hon aldrig uppleva sin egen framgång. Först efter hennes död spelade Terry Wogan på BBC 2 hennes oerhört starka version av Somewhere over the rainbow på sin morgonshow. Engelska radiolyssnare formligen ringde ner växeln för att få reda på vem den fantastiska sångerskan var. Resultatet blev att hon fick sin första hit på Top Twenty i England flera år efter sin död. Våren 2001 låg hennes album Songbird högst på den engelska fösäljningslistan och vid ett tillfälle låg fem av hennes platttor bland de 150 mest sålda.

Så småningom fick även den amerikanska publiken upp ögonen – och öronen – för någon de inte förstått att uppskatta under hennes livstid. Nu har Eva Cassidy, som så tragiskt gick bort i cancer vid 33 års ålder, sålt platina med sina album. Och det är fortfarande inte för sent att upptäcka henne. Det finns ett halvdussin plattor att få tag i och hon sjunger allt från svängig jazz, soul, gospel, blues, country och gamla standardlåtar till popigare alster som Stings Fields of Gold och Cindy Laupers Time after Time – allt levererat med samma otroliga nerv, närvaro och känsla. Som Terry Wogan sa: ”Isn’t that the most amazing thing you ever heard?” Om hon ändå själv hade fått vara med och uppleva detta…

Apropå Storbritannien så tror jag att vi får höra mycket intressant musik från Asien i framtiden. Och den tar omvägen över just London där till exempel indisk musik är mycket stor sedan en tid tillbaks. Man har visat att indisk musik har mer än soundtrack från Bollywoodfilmer att erbjuda. I Storbritannien finns många intressanta musiker med indiskt påbrå som vågar blanda friskt av sina influenser. Talvin Singh är en. Nitin Sawney är en annan – både hyperbegåvad gitarrist och keyboardist som ni bara måste låna ett öra. Han är mannen som skapade Nadia – den indiskt klingande låt som Jeff Beck gjorde en sagolik tolkning av på sitt senaste album. (Ajdå, nu skrev jag det förbjudna JB-namnet igen!)

De båda magiska musikkreatörerna i Deep Forest har också visat att man kan låna friskt från asiatiska musiker och göra nåt helt nytt, fräscht och spännande av det hela. Europeiska samplingar med en härlig asiatisk kryddblandning. Så låt er väl smaka!

Phonic Summit 16 Digital Console

Phonic Summit 16 Digital Console (test i MM nr 12/2010)

av Gunnar E Olsson

En sexton kanalers digitalmixer med motoriserade reglar, generöst med aux-tappningar, grupper och separata utgångar, inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter – det är en del av vad Phonic erbjuder med Summit 16.

En sexton kanalers digitalmixer med sjutton motoriserade reglar, åtta aux-tappningar, åtta grupper, lika många separata utgångar, en mängd inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter för under tjugo tusen – bara det låter som en bra deal. Lägger vi till digitala in- och utgångar på AES/EBU, mickförstärkare på alla sexton ingångarna, en beröringskänslig skärm i färg och möjligheter att utöka det hela med ett expansionskort som hanterar både USB och firewire, vilket gör Phonic Summit till ett tämligen avancerat ljudkort, så borde väl succén vara ett faktum? Nåja, låt oss ta det ett steg i taget.

HÅRDVARA

Hårdvarumässigt är Phonic Summit en normal sextonkanalsmixer. De sexton kanalerna hanterar både mick- och linjesignaler, har insertpunkter och fantommatning, som kopplas på fyra kanaler i taget med hjälp av små försänkta, aningen pilliga omkopplare på baksidan. De motoriserade reglarna (sexton kanaler och en master, samtliga 100 millimeter), alla kontakter och omkopplare i övrigt känns tämligen rejäla – som hos de flesta kinesiska byggen idag.

Hela mixern känns för övrigt gedigen och stabil. Den fungerar utmärkt som skrivbordsmixer, men rackmonteringskit följer med utan extra kostnad. Alla vanliga ingångar sitter upptill, ovanför gain-rattarna, de mer ovanliga och de flesta utgångarna hittar vi på baksidan (stereoutgångarna Main Out och Control Room på XLR, digital AES/EBU in och ut på XLR och åtta separata utgångar på balanserade telekontakter). Undantaget är en hörlursutgång (med egen volymkontroll) som sitter till höger om den stora färgskärmen. Nedanför och till höger om skärmen hittar vi även styrorgan för att välja olika funktioner, redigera effekter etcetera.

Med kanalreglarna sköter man även nivåer på de åtta tappningarna, grupperna och en del annat. Summit 16 har en meny som kallas Layer Mode. Med en av de tre knapparna under den menyn väljer man vilket lager man ska styra för tillfället: Channel, Aux/Group eller Multi. På så sätt har tillverkaren kunnat hålla mixern tämligen kompakt utan att göra avkall på antalet funktioner. De två första lagren är väl närmast självklara och Multi hanterar AES/EBU in, de båda effekttappningarna samt de åtta separata (multi-) utgångarna.

Panorering kräver dock att man först väljer Pan-funktionen på skärmen och därefter använder jogginghjulet för att ändra placeringen i stereobilden. Separata panoreringsrattar hade inte varit helt fel. Vi får nu nöja oss med tre tryckknappar på varje kanal för val av kanal, solofunktion och för att koppla in kanalen. Lite knepigt kan man kanske tycka. Jag hade kunnat nöja mig med att en vald kanal också automatiskt kopplades in.

Strömförsörjning får Summit från en extern ”svart-klump-på-sladden”-variant. Jag föredrar inbyggda nätdelar för att slippa dessa aningen opraktiska lösningar.

MJUKVARA

Det tar en rejäl stund för Summit-mixern att komma igång – drygt två minuter från det att man tryckt in strömbrytaren, vilket är lång tid även om man beaktar att den i botten innehåller en PC som ska hålla ordning på alla funktioner, kolla igenom alla DSP-enheter och så vidare.

När det gäller mjukvaran i övrigt finns det en hel del att säga. Man kommer åt det mesta via den stora touch-screen-skärmen. Jämfört med en modern mobiltelefon eller iPad är den dock trögjobbad och kan bara hantera en ”touch” i taget. Det som särskilt sviker är programmeringen kring displayen. De flesta funktioner går visserligen att komma åt utan att man använder touch-funktionerna, men även då man använder de fysiska reglagen går processen lite långsamt och ryckigt. Det finns hela tiden en rejäl fördröjning i alla förändringar man gör, oavsett om det är en regelinställning eller en knapptryckning.

Upptill i teckenfönstret har man hela tiden tio menyer att välja på, och i underkanten finns ett antal undermeyer där man kommer åt ytterligare funktioner. Om man inte kommer överens med touch-funktionerna finns nedanför fönstret fyra numrerade tryckknappar och två pilknappar, en uppåt och en nedåt. Pilknapparna stegar uppåt och nedåt i huvudmenyerna och med knapp 1–4 väljer man bland undermenyerna. Dessutom finns ett parameterhjul (scroll-hjul), fyra pilknappar och en knapp som är märkt Enter/Tap/Pre/Post. Det tog mig en bra stund innan jag insåg att denna knapp var det enda sättet att välja om aux-tappningarna skall ligga före eller efter regel. Jag utgick ifrån att man kunde nå dessa funktioner genom skärmtryckningar, eftersom man kan göra före/efter regel-val för andra signalvägar på det viset, men så är det inte.

Under testet skulle jag uppdatera operativet och effekterna i mixern, eftersom Phonic lagt upp en uppdatering på sin hemsida. Det som behövs för detta är ett SD-kort och den nedladdade mjukvaran. Uppdateringen består av två moment, där varje moment kräver omstart av mixern, vilket är ganska omständligt, och när jag efter fem försök med olika kort ändå inte fick det att fungera, så gav jag upp. Vid närmare genomläsning av de buggfixar som gjorts i uppdateringen hittade jag ”Update via SD card bugfix.” Om det finns en bugg som gör det svårt att uppdatera via SD-kort och det inte erbjuds några andra alternativ till uppdatering, hur gör man då? Moment 22. (Distributören meddelar att mixern alltid levereras med den senaste uppdateringen för optimerat användargränssnitt. I den version som hunnit bli aktuell under pressläggningen ska problemen med uppdateringsproceduren vara eliminerade.)

På plussidan noterar jag att mixern kan hantera 24 bitars upplösning och samplingsfrekvenser upp till 96 kHz; den interna effektdelen jobbar med en 40-bitars processor. Man kan spara och ladda in en mängd olika effektinställningar, och mixern kan själv spara ner ändringar var sjätte minut som scener. Sist men inte minst har den omvandlare och micksteg som låter riktigt bra, vilket jag strax återkommer till.

LJUD, EFFEKTER OCH EXTRA FUNKTIONER

Till de mer positiva delarna hos Summit 16 hör att den innehåller en massa riktigt användbara effekter. Till att börja med finns två effektblock. I det första blocket kan man välja bland tre typer av reverb samt alla de vanliga eko-, chorus- och flangereffekterna. Block två innehåller samma effekter, minus reverbdelen. Till blocken kan man skicka signaler från i stort sett mixerns alla hörn. Man kan också adressera utsignalen från den ena effekten till den andra, eller vilken annan väg man finner lämplig.

Dessutom finns en dynamisk processor (gate, expander, kompressor eller limiter) som kan kopplas in på alla ingångskanaler, Multi-utgångar och stereomixen. Detsamma gäller en fyrabands halvparametrisk EQ. Det finns alltså bra med DSP-kraft i Summit.

Hos alla effekter finns en mängd parametrar som man kan påverka slutresultatet med. Full poäng för det! Ljudmässigt låter effekterna neutralt och bra. Än så länge är det kanske lite magert med fabriksinställningar, men det är inget större problem eftersom man troligen bygger upp en bank med egna favoritinställningar efter en tids användning.

Även linje- och mickstegen låter neutralt, transparent och tämligen ofärgat. Man hade kanske kunnat ha användning för lite mer gain i mickförstärkarna, speciellt om man spelar in riktigt svaga ljudkällor, men å andra sidan slipper vi höra det där sista steget på gainkontrollen, där man släpper lös hela Niagara av brus och annat oljud, som många billiga micksteg bjuder på. De här stegen låter helt okej även på fullt skaft (50 dB förstärkning), och det tackar vi för. Även hörlursförstärkaren levererar välljud med tillräcklig kraft för att till och med en gammal lomhörd hippie ska bli nöjd.

Med det expansionskort som finns som tillbehör kan Summit 16 fungera både som USB- och firewirebaserat ljudkort med sexton in- och utgångar. Kortet är kompatibelt med Windows XP/Vista/7 och Mac OS X. Till det senare behövs inte ens några speciella drivrutiner. Det är bara att trycka in kortet och köra. Priset för kortet är knappa femtonhundra, så jag ser ingen anledning att inte stoppa in ett sådant redan när man köper Summit.

Något som jag däremot saknade var möjligheten att använda Summit som controller-enhet. Motoriserade reglar och det mesta annat i styrväg finns ju på plats, så här har man missat chansen att komma med en riktigt modern/komplett produkt. Kanske kommer denna funktion i en framtida mjukvaruuppdatering.

HANTERING

”Intuitive 16-Channel 8-Bus Digital Mixing Console” står det på framsidan av handboken. Intuitiv är dock inte det första ord jag kommer att tänka på efter att ha pysslat med den här mixern i några veckor. Jag är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller hantering av diverse hårdvara och har kikat på andra digitala mixrar tidigare, men det är något som känns motigt med den här apparaten. Och ja, jag tror jag vet vad som är problemet. Man har helt enkelt velat för mycket med Summit 16. Det ska finnas så många möjligheter att göra allting med Summit att det till sist blir rörigt. Och problemet dök med största sannolikhet upp med den beröringskänsliga skärmen. Om man i stället hade valt en vanlig färgskärm, hade det nog varit lättare. Då hade man inte förletts tro att det gick att hantera mixern från denna. För detta är ingen bra touch-screen. Jag har bättre touch-screen i min bil, och jag har nyss gjort en djupdykning i Apples allt-i-allo-maskin iPad, där elva punkter kan vidröras samtidigt och påverka olika saker. På Summit kan man inte dra i en enda regel på skärmen. I stället är man hänvisad till den fysiska regeln eller scroll-hjulet, och inte heller dessa känns riktigt bra. Det är en rejäl fördröjning på alla reglage i förhållandet mellan skärm och verklighet. Det märkliga är dessutom att ett par av effekterna går att hantera via normala touch-funktioner på skärmen. Det gäller EQ-delen och de dynamiska processorerna. Där går det till exempel att dra i kurvan för att ändra tröskelvärdet. Jag vill inte påstå att det fungerar ypperligt, men det funkar i alla fall.

Som skäl till att man inte kan dra i reglarna på skärmen anger Phonic i handboken att ”This helps avoid any level setting mishaps” (ungefär: För att undvika missöden när man ställer in nivån). Förklara det, den som kan. Jag blev dessutom tvungen att kalibrera om skärmen för att den rätt som det var vägrade svara på tilltal. Jag anser nog att man inte ska behöva kalibrera en touch-screen överhuvudtaget, den ska bara fungera.

SAMMANFATTNING

På papperet ser Phonic Summit 16 onekligen ut som en riktig vinnarprodukt. Den har en inbyggd fyrabands halvparametrisk EQ, en uppsjö av dynamiska processorer och digitala effekter, en bra mätardel, en färgskärm som kan upplysa om allt som händer i mixern, riktigt trevliga micksteg, fullt användbara 100-millimeters motoriserade reglar, och kan via en överkomlig penning expanderas så att den kan användas som ljudkort. Den kan hantera sexton kanaler i taget, med åtta aux-tappningar och åtta separata grupper ut. Det är ett rejält bygge med idel professionella anslutningsmöjligheter och vid första anblicken blir man onekligen imponerad, men …

Vad som kunde ha varit en idealisk mixer för den lilla gruppens livebehov eller tämligen seriösa inspelningssituationer når ändå inte riktigt ända fram. Den väl tilltagna färgskärmen ser klart imponerande ut i sin framtoning och är tydlig och lättläst, men touch-delen är en klar besvikelse. Det är nog en av de mest svårjobbade beröringskänsliga skärmar jag stött på. Man har missat att göra något riktigt bra av touch-funktionerna, och även möjligheten att använda Summit 16 som en controller. Båda dessa tillkortakommanden kan kanske åtgärdas med lämpliga mjukvaruuppdateringar, men funktionerna borde ha funnits där redan från början. Då hade denna mixer fått ett riktigt bra slutbetyg. Nu blir omdömet mer blandat och vinglar mellan med stor tvekan och väl godkänt.

ESI Rekord M

ESI Rekord M (test i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Ännu en kompakt inspelningsmaskin? ESI Rekord M är nog den minsta man kan hitta på marknaden idag, men vad har man offrat på kompakthetens altare? Läs och lär!

Utbudet av små, bärbara inspelningsapparater växer stadigt. Den senaste – men säkerligen inte sista – kommer från tyska ESI och bär namnet Rekord M. Dess mest iögonfallande egenskap är nog det lilla, nätta formatet, men hur är det med inspelningsmöjligheterna? Är de lika små, eller står de i kontrast till apparatens diminutiva yttre? Jag återkommer strax till det.

FUNKTIONER

ESI är mest kända för att bygga riktigt bra ljudkort, men Rekord M är deras första inhopp på den bärbara inspelningssidan – och riktigt bärbart blev det: 34 x 87 x 14 millimeter, med andra ord ungefär som en liten cigarettändare. Det lilla formatet till trots har ESI lyckats med konststycket att få plats med både en bakgrundsbelyst färg-LCD, inbyggda mikrofoner, högtalare och lite annat smått och gott i den lilla plastlådan. Inuti Rekord M finns även ett minne på hela 4 GB (icke utbytbart) och ett inbyggt batteri som laddas via USB från ansluten dator (Mac eller PC). Dock finns ingen möjlighet att ladda batteriet om man inte har tillgång till dator.

Både minne och batteri är alltså fast monterade, och vad beträffar de 4 GB som ESI bjuder på räcker det till cirka sex timmars okomprimerad inspelning med 16 bitar/44,1 kHz, vilket bör kunna täcka de flesta behov. Det faktum att man enbart kan ladda det inbyggda batteriet via USB kan däremot vara ett problem. Dock lär batteritiden vid inspelning ligga runt tolv timmar, så i de flesta fall räcker även detta.

Rekord M har två inbyggda mikrofoner som är riktade snett åt sidorna. De är dock inte placerade i någon formell X/Y-konfiguration. Dessutom finns ett miniteleuttag i stereo för den som vill ansluta annan programkälla. Här fungerar både dynamisk mikrofon och linjesignal. Även på utgångssidan finns ett ministereotelejack som dubblerar som hörlurs- och linjeutgång.

Längs ena sidan sitter, utöver ingångskontakten, en omkopplare för val av insignal (Int, Ext & Line), en funktionsknapp för olika menyval, ett volymreglage för utsignalen samt en Record-knapp. Längs andra långsidan hittar vi hörlurs/linje-utgången, en liten USB-kontakt (bakom en plastlucka) och en Hold-knapp som ska förhindra att man ofrivilligt ändrar på någon inställning.

Utöver den lilla färgdisplayen och en högtalare hittar vi på Rekord M:s ovansida en klassisk transportfunktionsruta (jag hade skrivit hjul, om den inte varit fyrkantig, ungefär som på Microsofts ”iPod-dödare” Zune). Ovanför teckenfönstret finns också en liten röd lampa som lyser och blinkar – allt efter behov – vid inspelning, laddning etcetera.

DE INBYGGDA MICKARNA

Det är faktiskt ganska enkelt att komma igång med att använda Rekord M, även utan handboken. Med hjälp av funktionsknappen och manöverknapparna på ovansidan gör man de inställningar som behövs.

Rekord M kan spela in i okomprimerat WAV- eller MP3-format via de inbyggda mikrofonerna, via en extern dynamisk mick eller från en linjekälla. När man använder de inbyggda mickarna finns två nivålägen att ställa in, Int och Wide. Det första läget är det så kallade normalläget. Det fungerar i de flesta fall – det använder automatisk inspelningskontroll, med allt vad det innebär. Med andra ord: om ljudnivån blir för stark tar en sorts kompressor vid och håller nere nivån. Det ger förstås ett visst pumpande som resultat om den behöver jobba alltför hårt. Det här läget är väl det som kan rekommenderas ifall man snabbt vill spela in en låtskiss med till exempel akustisk gitarr. Resultatet skulle kunna användas att bygga en låt på, ifall man vill tanka in filerna i en dator och jobba vidare med ytterligare pålägg. Detta är ytterst smidigt, eftersom Rekord M är kompatibel med de flesta operativ på både Mac och PC. Man ansluter bara den medföljande USB-sladden till sin dator, och vips dyker Rekord M upp som en ”hårddisk” på skrivbordet. Därefter är det bara att dra över de filer man behöver till lämpligt ställe i den egna datorn. Man kan till och med spela upp ljudfiler direkt från Rekord M:s minne, utan att först kopiera dem till datorns interna hårddisk. Mycket praktiskt om det rör sig om många filer och eftersom dessa inte kan namnges i Rekord M.

Det andra läget (Wide) används om man ska göra distansinspelning i ett större rum. Där har insignalen gainats upp rejält och det pumpar på rätt rejält om det dyker upp starkare signaler. I detta läge hör man också tydligare de tillkortakommanden som den enklare mikrofonförstärkaren uppvisar: rätt mycket brus, en del distorsion etcetera. Att man valt att kalla inställningen Wide är kanske förvillande, och det är möjligt att man även labbat med mikrofonernas fas/upptagningsvinkel – det framgår inte av handboken – men den stora förändringen är den höjda inspelningsnivån.

Ett dilemma är att det inte går att göra några förändringar efter att man tryckt in inspelningsknappen. Man kan inte byta inspelningsläge, inte heller justera lyssningsnivån. Allt sådant måste justeras innan man tryckt på Record. Lite bakvänt, kanske?

EXTERNA KÄLLOR

Hursomhelst, man kan även välja att använda en extern dynamisk mick eller koppla in en ljudkälla med linjesignal: en DAT-bandare, en mixer eller liknande. Med den inbyggda mikrofonen styrs inspelningsnivån helt automatiskt, med ansluten extern mick kan man inte styra alls, och med linjesignal kan man välja nivå från –12 till +12 dB i 3 dB-steg.

Däremot får man ingen indikering på hur nivån passar. Här finns ingen mätare, varningslampa eller liknande. Man jobbar helt i blindo och får helt och hållet lita på sina öron – efter att inspelning skett. Detta är förstås ett klart tillkortakommande.

En positiv detalj är dock att ESI skickar med passande sladdar för att ansluta en normalstor telekontakt till mickingången och för att koppla in två telepluggar till den med ministereotelekontakt försedda linjeingången. Dessutom hittar vi både en tryckt liten handbok, en bärrem och en USB-kabel för anslutning till dator i kartongen.

Även om man ansluter en extern dynamisk mikrofon hör man mickpreampens något störande brusnivå. Om man däremot kopplar in en extern mickpreamp via linjeingången kan man få in en riktigt snygg signal i Rekord M, men det är väl lite ”over-kill” att göra på det viset. Man förtar ju något av Rekord M:s styrka, det nätta formatet, genom att koppla in externa prylar som är mångdubbelt större än inspelningsmaskinen. Man kan nog i stället nöja sig med att se Rekord M som ett ytterst smidigt fickminne för de stunder då inspirationen flödar och man är långt borta från vanliga inspelningsmöjligheter.

I säljtexten till Rekord M skriver ESI: ”affordable and compact handheld audio recorder with professional studio quality.” De första två egenskaperna kan jag hålla med om, men att hävda att den levererar professionell studiokvalitet känns lite överdrivet, även om specifikationerna ligger på 16 bitar/44,1 kHz.

SAMMANFATTNING

ESI ger sig med Rekord M in i ett hett segment på ljudmarknaden. Där finns redan nu en uppsjö av bra och kompakta inspelningsapparater, och fler är på väg. Rekord M är ytterst liten och kompakt – minst av alla jag sett hitintills. Den är också relativt billig och har både inbyggt batteri och kortminne på 4 GB. Samtidigt känns den lite som en leksak: lite för plastig och ömtålig. Och någon ”professionell studiokvalitet” är det varken på ljudet eller på själva apparaten.

Om man verkligen behöver en lättjobbad skissapparat för att spela in låtidéer – de har ju ofta en tendens att dyka upp när man minst anar det – då kan Rekord M däremot passa som en cigarettändare i kavajfickan. Det finns ju stunder då storleken har en viss betydelse, och Rekord M:s största säljargument är trots allt det lilla formatet.

Apple iPad för musiker

Apple iPad

Apple iPad för musiker (artikel i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Du har knappast missat Apples nya produkt iPad, manicken som ligger mitt emellan en iPhone och en bärbar dator och vars popularitet till och med överraskade Apple själva. Så till den grad att produktlanseringen utanför USA fick skjutas upp i över ett halvår på grund av att man inte hann tillverka tillräckligt många exemplar för att möta efterfrågan. Vi tar här en titt på iPad ur musikerperspektiv – är den användbar för oss också?

Det här är inget regelrätt test av Apple iPad. Det överlåter jag åt andra att göra. Det jag har velat göra är att se om iPad kan användas som ett seriöst musikverktyg, och i så fall hur. Till stor del beror det förstås på vilka program som finns till iPad, så det främsta syftet med denna artikel är att gå igenom mina musikfavoriter bland iPad-programmen – eller appar som det heter i iPhone-/iPad-världen.

En kort bakgrund

Med iTunes lyckades Apple med konstycket att få folk att betala för att ladda ner musik. Man lyckades även skapa en ”mobiltelefon” som alla kunde hantera, med plats för allt man behövde – eller trodde sig behöva. Nu har man än en gång lanserat något som man inte visste att man måste ha, Apple iPad.

Folk har försökt beskriva den som en pekplatta, eller minidator, mediaspelare, läsplatta, eller … Inte ens den svenska tullen vet vad det är.

Många ser iPad som en förvuxen iPhone, och det ligger det en hel del i. Det rör sig om en enklare dator vars framsida i princip består av en pekskärm. Skärmen mäter 9,7 tum (24,6 centimeter) på diagonalen och klarar att känna av elva olika beröringspunkter samtidigt, där iPhone-skärmen klarar fem.

Likheterna med iPhone är annars fler än olikheterna. Reglagen är i stort sett desamma: en på-/av-/låsknapp, ett reglage för ljudvolymen, ett mik-/hörlursuttag, och en Home-knapp. Det enda som förändrats är att man ersatt ljudavstängningsknappen med en knapp för att låsa skärmbilden i horisontellt eller vertikalt läge. Annars vänder sig bilden automatiskt utifrån hur iPaden placeras. På den nedre kortändan sitter den klassiska 30-pinnarskontakten, ”dockan”, där det mesta av fast kommunicerande med omvärlden äger rum. Liksom på iPhone 4 har Apple dock förändrat konfigureringen av dockan, jämfört med tidigare modeller.

Alla övriga reglage dyker upp i mjukvaruform på den gudomligt lättarbetade beröringskänsliga skärmen. Mjukvarumässigt är den en iPhone – fast utan telefon. Den har däremot både inbyggd mikrofon och högtalare.

Storleken gör också att det finns plats för ett större och kraftfullare batteri. De utlovade batteritiderna på upp till 10 timmars videotittande klarar den galant; det tog faktiskt närmare en veckas ”blandad körning” innan jag behövde ladda den första gången.

Det trådlösa nätverket (WiFi) som finns inbyggt i alla iPhone-/iPad-apparater fungerar förstås ypperligt för att kommunicera med omvärlden. Många av de appar vi ska titta på drar nytta av detta, både för att skicka färdiga låtar, MIDI-filer och patcher till en stationär värddator, och för tvåvägskommunikation i realtid mellan appar och dator.

Det går oftast att använda ett befintligt nätverk, via router, för kommunikation mellan iPad och den dator där de andra musikprogrammen huserar, men det kan vara en god idé att skapa ett eget speciellt nätverk (Ad-Hoc network) för detta ändamål. Ofta kan man få ner latencyn i till exempel kontrollenheters kommandon på så vis.

I den kommande versionen av iOS 4.2 för iPad hittar vi både multi-tasking och stöd för CoreMIDI, alltså inbyggt MIDI-stöd på systemnivå. Det kommer säkerligen att innebära en flod av appar som kommunicerar både med varandra och med externa MIDI-enheter.

Programutbud

Men en dator är inte mycket värd utan att det finns program för den. Till att börja med fanns inte många appar speciellt skrivna för iPad, däremot uppgick summan av appar till iPhone och iPod Touch totalt till runt 200 000. Och, framför allt, de flesta av dessa appar kunde även köras i den nya iPaden. Visserligen fick gränssnittet skalas upp för att fylla ut den nya skärmytan, men de flesta funkade lika bra på den nya apparaten.

Det dröjde dock inte länge innan det började dyka upp appar som var direkt skrivna både för iPadens större skärm och som kunde dra nytta av den. Antalet renodlade musikrelaterade iPad-appar är i skrivande stund drygt 600 stycken, men många av de drygt 5 000 musikapparna som skrivits för iPhone går utmärkt att köra på iPaden. Det här är med andra ord en marknad som formligen exploderar. Jag har kikat på ett 40-tal olika musikappar och försökt vaska fram några guldkorn, som presenteras här. Inte ens i våra våtaste drömmar kunde vi föreställa oss att vi skulle stöta på en så rik åder av underbara musikverktyg!

Tillbehör och kringutrustning

Vitsen med en sådan här apparat är att den ska vara liten och självförsörjande, men det finns även ett behov av att kunna kommunicera med omvärlden – med musikprogram i en stationär dator, eller med hårdvara som används i den egna studion.

Det kan handla om att spela in ljud – sång eller akustiska instrument – men det kan också vara så att man hellre vill använda sin vägda pianoklaviatur än de små touch-tangentbord som dyker upp på iPadens pekskärm beroende på vilken app man använder. Det här är ett område som vi hoppas kunna återkomma till i kommande MM-tester, men det finns ändå några produkter vi vill nämna.

När man använder många av de instrument som finns till iPad dyker det upp en klaviatur på iPadens pekskärm. Vill man hellre använda sin vanliga MIDI-klaviatur måste man alltså få MIDI-signaler in och ut ur iPaden. Detta kan göras med hjälp av Line 6 MIDI Mobilizer (www.luthman.se, 649 kronor). Det är ett stycke hårdvara som ansluts till iPad-dockan och i andra änden har två vanliga MIDI-kontakter. Det medföljer även en tillhörande mjukvara, som kan hantera MIDI-signaler både in och ut. Tillsammans med mjukvaran MIDI Memo kan man förvandla sin iPhone eller iPad till en enkel MIDI-sequencer, som även kan användas för MIDI-dumpar. Många andra mjukvarutillverkare väntas skriva tillämpningar för MIDI Mobilizer.

För den som tycker att den inbyggda mikrofonen i iPhone eller iPad inte riktigt håller måttet finns en mängd olika alternativ – alltså externa mikrofoner av bättre kvalitet än den inbyggda. Tyvärr kan för närvarande iPhone-micken Blue Mikey inte användas, då den är gjord för den gamla typen av iPhone-docka. Men jag har svårt att se att det inte kommer en uppdatering så att den kan användas till iPad eller iPhone 4. Det finns dock en mängd mickar som kan anslutas till hörlurs-/mikrofonkontakten, allt ifrån Vericorder MiniMic (ca 20 dollar) och Brando Mini Capsule Mic (ca 10 dollar) och uppåt.

iPad Camera Connection Kit är en liten adapter som ansluts till dockan för att man ska kunna ladda över bilder via USB direkt från sin digitalkamera. Det rör sig alltså om en USB-port, men för närvarande är den blockerad för annan användning än just överföring av digitala bilder. Vi får hoppas på en uppluckring i protokollet och att mjukvaruutvecklare (kanske i samarbete med Apple) använder denna USB-koppling även för andra mer musik- och ljudrelaterade överföringar.

Audio Copy/Paste är ett protokoll som låter användaren kopiera ljudfiler internt inom ett program eller mellan olika program som stödjer det här protokollet. Det kan även hanteras av Apples klippbord i din Mac. Där kan du alltså även kopiera ljudfiler till din dator inifrån iTunes. Här finns mer information om protokollet och de olika appar som stödjer det: www.sonomawireworks.com/iphone/partners/#pasteboard.

Inspelningsappar

Sonoma Wireworks FourTrack / StudioTrack (www.sonomawireworks.com).

Vi testade FourTrack 1.0 för iPhone (75 kronor) för en tid sedan. Den är nu uppe i version 4.0 och har nu bland annat stöd för AudioCopy, nedmixning av spår, etcetera. Det fungerar utmärkt även på iPad, men det finns nu även en större version för iPad, StudioTrack (299 kronor), som kan hantera upp till åtta spår, med effekter som reverb, kompressor, EQ med mera. Detta är den enda seriösa mångkanaliga ljudinspelningsapp jag har hittat. Problemet är dock fortfarande att hitta en tillräckligt bra mick för att detta ska vara riktigt meningsfullt.

Vad som däremot fungerar utan extra tillbehör är de många multikanal-apparna, som hanterar enbart syntar, samplade ljud och så vidare. Nanostudio (blippinteractive.co.uk, 109 kronor) är eniPhone-app som faktiskt fungerar bättre på den större skärm som iPad erbjuder. Som många uppskalade iPhone-appar blir den en aning taggig i grafiken, men detta uppvägs lätt av den ökade hanterbarheten.

NanoStudio erbjuder en virtuell studio, en traditionell spårbaserad sequencerdel, en mjukvarusynt med samplingsmöjligheter, som kan köras på fyra kanaler samtidigt. Till detta kommer samplade trumuppsättningar, för två ytterligare spår och möjligheter att påverka ljuden med både kraftfulla filter och generösa modulationsmöjligheter. Den färdiga musiken kan mixas ned i mixerdelen till en Wav-fil som sedan kan exporteras till din dator. MIDI-export väntar vi fortfarande på.

Xewton Music Studio (www.xewton.com, 109 kronor) är en sequencerapp som kan hantera 128 spår. 26 samplade instrument ingår, vilka täcker en mängd olika musikstilar, och 47 ytterligare instrument går att köpa till. Här finns också en mängd olika effekter att tillgå, även om man inte har möjlighet att förändra de samplade ljuden i lika hög grad som i NanoStudio. Ytterligare ett stort plus ger vi för möjligheterna att exportera låtarna som Wav- eller MIDI-filer.

Ett annat sätt att hantera inspelningar har Aurora Sound Studio HD (4pockets.com/aurora, 299 kronor). Den är patternbaserad och jobbar med fjorton ”lager”, där varje lager består av ett instrument som är 12-tons polyfoniskt. Upp till 32 pattern/mönster i upp till sexton steg kan skapas och kedjas samman till en låt bestående av upp till 199 pattern. Här finns också enorma möjligheter att filtrera och redigera varje ljud, effekt etc, och att sedan skapa effekter i realtid, men man är förstås låst till att hålla sig inom mönstret. Det blir svårt att få till något riktigt sväng. Färdiga låtar kan exporteras med separata instrument och rubbet, som Wav-filer eller som MIDI-filer, via FTP. Aurora är inte billig, men om man gillar upplägget är hon väl värd pengarna.

Pianist Pro är en av en mängd olika appar från MooCowMusic (www.moocowmusic.com, 75 kronor). Till en början får man intrycket att Pianist Pro är en i raden av vanliga spela-piano-appar, men under ytan finns ett oanat djup, med både inspelningsmöjligheter, en riktigt bra trumsequencer som kan fås att svänga, möjligheter att använda en eller två vanliga pianoklaviaturer, eller en helt annorlunda klaviatur, där man kan påverka filter och/eller pitch beroende på var på ”tangenten” man spelar. En effekt som efterliknar det man kan åstadkomma med ett riktigt anslagskänsligt/aftertouch-keyboard. Även den vanliga klaviaturen har ett visst mått av anslagskänslighet, beroende på var på tangenten man spelar. Appen kan även både ta emot och sända MIDI-meddelanden i realtid över WiFi i de båda protokollen som används idag, DSMI och OSC. Man kan alltså använda iPaden som trådlöst MIDI-masterkeyboard eller trådlöst styrd synt, allt efter behag.

Gitarrförstärkare

Vill man spela gitarr med hjälp av sin iPad går även det för sig. Förstärkaremuleringen AmpliTube iRig har MM redan kikat på (i nummer 09-2010), men även Peavey och Agile Partners har tillsammans konstruerat en hårdvara med tillhörande gitarrförstärkaremuleringsapp – AmpKit Link (www.svenskmusik.se, 395 kronor). I bägge fallen köper man till en speciell kontakt som låter användaren koppla in gitarren till iPaden via anslutningen för hörlur/mikrofon. Ett alternativ är Sonoma Wireworks GuitarJack (199 dollar) som ansluts i den andra änden av iPhone/iPad, där vi hittar en 30-pinnars multikontakt, den så kallade ”dockan”. Än så länge fungerar GuitarJack bara med tidigare versioner av iPhone och iPodTouch, men en GuitarJack 2, som även ska fungera med iPad och iPhone 4, är på gång. GuitarJack har reglerbara ingångar både för gitarr och linje-/micksignal.

Rytminstrument

I avdelningen trummaskiner och ”groove-boxar” hittar vi en mängd intressanta appar. Givna takthållare är förstås både Propellerheads ReBirth (rebirthapp.com, 49 kronor) och Korg iElectribe (www.korg.com/ielectribe, 149 kronor), som båda ligger väldigt nära sina fysiska förebilder och båda är sjukt roliga och lätta att programmera. ReBirth är fortfarande en iPhone-app, som behöver snyggas till lite innan den släpps för iPad, medan iElectribe är fixad och klar.

Andra appar av liknande sort som förtjänar ett omnämnande är IK Multimedias GrooveMaker (www.groovemaker.com), som finns i en mängd olika utföranden (från 0 kronor och uppåt), DrumTrack8 (www.simple-is-beautiful.org, 28 kronor), Bassline (www.finger-pro.com, 38 kronor), Looptastic (www.soundtrends.com, 109 kronor) och syskonparet bleep!Box och bleep!Synth (www.bleepboxapp.com, www.bleepsynthapp.com, 75 kronor respektive 38 kronor). Speciellt bleep!Box är en klar favorit hos undertecknad, för de generösa redigerings- och filtreringsmöjligheterna.

Det finns även en hel del trumpad-appar, men där tycker jag det är svårt att rekommendera någon speciell app, eftersom jag inte hittat någon som på ett smidigt sätt tar sig förbi iPadens begränsningar när det gäller anslagskänslighet. För den som ändå vill prova sig fram finns bland många andra: Drumkit XL, Pocket Drum, DrumMeister Grand och svenska DigiDrummer.

Syntar, pianon med mera

På synt- och pianosidan finns en uppsjö av appar av skiftande kvalitet. Det mest genomgående temat är nog att man försökt skapa något som ser ut som en synt, med de fysiska begränsningar som det kan innebära att föra över detta till en iPad. De flesta av utvecklarna använder traditionell klaviatur, men många skapar olika filtereffekter, anslag etcetera, beroende på var på tangenten man spelar. Detta kan vara en aning pilligt.

Ett företag som går vidare på det temat är Normalware, som med sin Bebot har blivit min absoluta favorit på syntappsidan. Den har fyra olika vågformer, en massa olika filter- och modulationsmöjligheter, och använder hela iPad-plattan som spelplatta. Bebot kostar 15 kronor och jag kan bara säga: köp den!

En annan app köpte jag av en enda anledning: namnet. Det var Olsynth från företaget OlsonVox, och jag kände att jag bara måste testa den. Lika snart insåg jag att det var en miss. Glöm den! Den var faktiskt inte värd pengarna. Prova hellre till exempel NLog FreeSynth (www.temporubato.com). Riktigt bra synt, och gratis!

Andra rekommendationer vill vi ge till PocketOrgan C3B3 (www.insideout.co.jp, 22 kronor) – en Hammondorgel med drawbars och rubbet, och de ytterst realistiska virtuella Mellotronerna Ellatron HD och Mellotronics M3000 (www.omenie.com, 45 kronor respektive 95 kronor). Till den sistnämnda har Streetly Electronics använt samma originalband som till Mellotron M4000. Det låter mycket bra!

Utöver de gitarrprylar vi tidigare nämnt finns en mängd olika gitarrelaterade appar. Guitartist (moocowmusic.com, 28 kronor) är en av de intressantare. Du kan till och med bända strängarna och skapa svajarmseffekter genom att skaka på iPaden.

Kontrollappar

De allra mest seriösa apparna hittar vi bland kontroll- och fjärrstyrningsprogrammen, och det är där iPad riktigt glänser.

AC-7 Pro (www.saitarasoftware.com, 75 kronor) är en mycket kraftfull app som emulerar en Mackie Control och som kan kommunicera med din dator för att styra en mängd olika program – Logic, Digital Performer, Pro Tools – åtta spår i taget. Den kan i sitt MC-läge även styra diverse mjukvarusyntar och liknande. Din dator behöver en liten gratis-plugin, DSMI Server, för att kunna kommunicera med iPad-appen. Sedan har du dina ”motoriserade” reglar och rubbet i en app som kostar 75 spänn. Inte illa!

Saitara har även en massa andra appar på programmet: en något nedskalad kontroll-app, AC-7 (45 kronor), en MIDI-gitarrapp, AG-7, en keyboard-dito, AK-7, samt en trumpadapp, AP-7 (15 kronor/st). Samtliga är i första hand tänkta för iPhone, men funkar utmärkt även med iPad.

Svenska Entrackment (www.talkative.se, 22 kronor) är en enklare controller som idag enbart fungerar med GarageBand. Logic, Pro Tools och Record är dock på G.

ProRemote (www.folabs.com) finns i två olika modeller, 149 kronor eller 749 kronor. Den större modellen motsvarar fyra (!) Mackie Control Universal Pro och appen stödjer officiellt Pro Tools, Ableton Live, Logic och Soundtrack Pro. Detta är den klart mest kraftfulla controllern. Det enklare Pro Remote Light Edition klarar fortfarande att styra de flesta musikprogrammen, dock ”bara” med åtta kanaler. Det kan vara ett vettigt alternativ för den som upplever 749 kronor som aningen dyrt.

Ableton Live har lyckats locka till sig flera olika controllerappar. touchAble (www.touch-able.com, 129 kronor) är den jag upplever som mest praktiskt för mina behov. Den kräver, liksom de övriga controller-apparna, att du först installerar ett par små tillägg i din dator. Man kan med touchAble trådlöst starta olika clips/loopar, reglera nivåer, panorering etc. Mycket smidigt!

Hos den starkaste konkurrenten Griid (liine.net/griid/ 189 kronor) har man en avancerad app för att styra vilka clips/loopar som ska spelas, men saknar mixerfunktionerna från touchAble. Griid känns som en starkare app för ett rent liveanvändande och den kommer säkert att bli populär hos många Live-artister.

Ytterligare en kontrollapp som känns mycket intressant är TouchOSC (www.hexler.net, 38 kronor). Den bygger på OSC-protokollet (Open Sound Control), som stöds av en mängd olika program. Med hjälp av ett trådlöst nätverk skickas meddelanden via UDP-protokollet. Mallar för olika program/funktioner kan skapas i TouchOSC Editor och med hjälp av till exempel OSCulator (www.osculator.net) kan man adressera de olika MIDI-parametrar som man vill styra via TouchOSC-appen. Till touchOSC utvecklas ständigt nya mallar och tillämpningar. Editorappen är gratis och OSCulator kostar 39 dollar. Med touchOSC kan man styra Logic, Live och andra program, men även använda trumpads, mixa etc. Det är en ytterst kraftfull app, om än en aning pillig att konfigurera.

För den som använder Motu Digital performer finns ett gratisapp, DP Control (www.motu.com), där man kan styra många av DP:s funktioner trådlöst från sin iPhone eller iPad.

Presstopp!

Väldigt sent under testperioden dök ett par appar upp som jag skulle ha velat ägna mer tid åt. Dels för att de var riktigt intressanta, dels för att de var riktigt kluriga att komma underfund med – vilket i sin tur förstås gjorde dem ännu mer intressanta. Det var dels en loophanterings-app, som hette Mixtikl 2 (intermorphic.com, 28 kronor) – finns som iPad-app och för din vanliga Mac/PC för 39:99 dollar – dels ryska SunVox (www.warmplace.ru/soft/sunvox/ 38 kronor), som är en sequencerapp med kraftfulla syntmotorer och ett mycket intressant/märkligt gränssnitt. Även SunVox finns för din stationära dator.

Sammanfattning

Speciellt för den som jobbar med olika former av elektronisk musik är iPad en ytterst intressant produkt. Med bra mjukvaror har man lyckats skapa en mängd mycket kraftfulla syntmotorer. För de av oss som är mer fokuserade på akustisk musik gäller det att hitta en tillräckligt bra mick i ett litet format för att lyckan ska bli total. Jag letar fortfarande.

Vad beträffar iPad som kontrollenhet kan den bli hur stor som helst. Touch-funktionerna finns där och mjukvarufolket skriver appar som hela tiden överträffar varandra. Prismässiga jämförelser bli närmast löjliga. Det finns idag en mängd hårdvara som man kan ersätta med en iPad plus app. Vi har Mackie Controller och alla varianter på den, men även Novation LaunchPad och Akai APC 20/40, som båda används för att styra Ableton Live, kommer att få tuff konkurrens från iPad-appar. Och på den vägen är det …

Själv släpper jag aldrig ifrån mig min iPad – och inte heller min 15-kronors Bebot-app!

Zoom R16

Zoom R16

Zoom R16 (test i MM nr 2/2010)

av Gunnar E Olsson

Inte först, inte störst, inte vackrast, men kanske allra mest för pengarna? Zoom R16 kombinerar en sextonkanalig digitalporta med ett ljudkort som hanterar åtta kanalers inspelning. Som grädde på moset kastar man in en uppsättning controller-funktioner, och sedan ytterligare lite mer.

Man blev inte först med den nya superkombinationen SD-recorder, controller och ljudkort i ett, men frågan är väl om inte Zooms variant på temat, R16, blir en ovanligt svårslagen produkt. Roland/Cakewalk var först ut med sin variant, Sonar VS-100 (se MM 10-2009), men sedan fick vi vänta lite extra länge på Zoom R16. Den första versionen man släppte – i väldigt begränsad upplaga – behövde en chip-uppgradering innan allt funkade till hundra procent. Nu när detta är åtgärdat är det med stor spänning vi griper oss an testandet av årets mest efterlängtade hårdvara – i alla fall i min lilla studio.

GRUNDUPPSTÄLLNING

Det är en imponerande laguppställning som R16 presenterar. Det är en fullfjädrad sextonkanalsporta som spelar in på SD-kort i 24 bitars upplösning, upp till åtta kanaler i taget. Det är även ett USB-baserat ljudkort som hanterar åtta kanaler in och två ut med 24/96-kvalitet, och det är en kontrollenhet som emulerar Mackie Control-protokollet. Dessutom kan man både tanka över ljudfilerna från R16 till sin dator och spara dem till ett USB-minne som man ansluter till den extra USB-port som R16 försetts med (den har alltså två USB-portar). Via denna extraport kan man även ansluta ytterligare en R16 för samtidig inspelning av upp till sexton kanaler. Zoom skickar även med Cubase LE, för både Mac och PC, för att man snabbt ska komma igång med musikskapandet.

DIGITALPORTA

Om vi tar en lagdel i taget: Digitalportan har två inbyggda mikrofoner av samma typ som sitter i Zoom H4n – med andra ord riktigt hyfsade elektreter. Dessa sitter längst ut på de två hörn som normalt är närmast användaren. Dessutom har den alltså åtta kombikontakter på baksidan (XLR/tele). Alla hanterar balanserade eller obalanserade kontakter, efter behag. Två av ingångarna kan leverera fantommatning, medan en hanterar såväl vanliga lågohmiga ljudkällor som högohmiga – såsom elgitarrer, elbasar och liknande – tack vare en för ändamålet lämplig omkopplare.

R16 kan drivas via den medföljande nätadaptern eller med hjälp av sex AA-batterier. När man använder R16 som ljudkort kan den även drivas via USB-porten. Den innehåller inga fläktar, hårddiskar eller andra rörliga delar. Detta gör den till den tystaste porta som jag någonsin testat. Absolut knäpptyst! Det innebär att man verkligen kan utnyttja de inbyggda mickarna utan störande ljudproblem. Den enda ljudstörning jag upplevde var att jag vid något tillfälle fick ett svagt brum på vissa ingångar när jag använde nätadaptern. Jag rekommenderar därför att man kör R16 på batterier när man gör riktigt krävande inspelningar. Den drar väldigt lite ström. En uppsättning alkaliska batterier bör räcka cirka 4,5 timmar, enligt tillverkaren.

De reglage man har tillgång till är de vanliga transportfunktionerna: play, stop, record, snabbspolning framåt och bakåt etcetera. Det finns även ett jogging-hjul och ett pilkors med Enter-knapp i mitten, samt en Exit-knapp placerad emellan dessa för olika redigeringsändamål. R16 har nio reglar, åtta kanalreglar och en stereomasterregel. De är varken jättelånga eller motoriserade men för ändamålet fungerar de alldeles utmärkt. Ovanför varje kanalregel finns en Play/Mute/Rec-knapp och en enklare lysdiodförsedd nivåmätare med fyra steg. Ovanför dessa sitter gainrattar och ingångsomkopplare för respektive kanal.

Den så kallade Control-sektionen består av tio tryckknappar. Här kommer man åt de olika inbyggda effekterna (mer om dessa senare), panorering, EQ, diverse olika systemverktyg, ångrafunktionen med mera. Här finns även knappar för att stega sig uppåt åtta kanaler i taget (om man använder R16 som controller) eller växla mellan kanal 1–8 och 9–16 (när R16 agerar digitalporta). Man kommer alltså bara åt åtta kanaler i taget – reglagen räcker inte till för mer. Detta, liksom hanteringen av effekter (se nedan) och frånvaron av dedikerade panoreringsrattar, är väl R16:s största tillkortakommanden; inte heller teckenfönstret hade mått illa av att skalas upp en aning. Men allt detta är något man lär sig leva med, och efter ett tag fungerar det till och med riktigt bra. Man måste väga allt detta mot priset på produkten. Fysiska reglage som rattar, reglar och liknande kostar mycket pengar; här har man i stället prioriterat ljudmöjligheter och andra funktioner. Helt riktigt, om ni frågar mig.

USB-BASERAT LJUDKORT

Så är ju Zoom R16 ett USB 2.0-baserat ljudkort också. För att kunna fungera som ljudkort behöver R16 drivrutiner och dessa följer förstås med på en av de CD-skivor som ligger i paketet. Utöver programvaruskivorna och själva R16 innehåller kartongen en nätadapter, en USB-kabel, ett minneskort (på 1 GB) och ett par handböcker. Dessa finns också i PDF-format på skivan med drivrutiner, för den som föredrar den varianten.

Som digitalporta spelar R16 in i 24 bitars upplösning och upp till 48 kHz samplingsfrekvens, men som ljudkort klarar den av att hantera 24/96 (bitar/kHz) så länge datorns inspelningsprogram stödjer detta – vilket de flesta program gör idag.

Som kuriosa kan jag nämna att det går att spela in på SD Card-bandaren samtidigt som R16 agerar ljudkort och spelar in på datorn. Jag har ännu inte kommit på vad man ska ha den här funktionen till, men det finns säkert tillfällen när den kommer väl till pass.

Antalet in- och utgångar är förstås detsamma oavsett om R16 agerar ljudkort eller porta: åtta kanaler ljud in och två kanaler ut. Dessutom kan man använda R16:s inbyggda effekter även vid mixning via ljudkortet, men där har användaren antagligen pluggar som matchar dem i R16 – och lite till.

CONTROLLER/STYRPULT

Med det inbyggda stödet för Mackie Control-protokollet kan R16 agera styrpult till de flesta musikprogram på både Mac och PC. Jag har inte haft möjlighet att testa med alla, men i det medföljande Cubase LE har man möjlighet att styra både med transportknapparna och reglarna. Här går det smidigt att jobba sig uppåt och nedåt i programmet, åtta kanaler i taget, med hjälp av de båda Bank Select-knapparna. Känslan av att kunna styra sin datorbaserade arbetsstation med denna lilla behändiga apparat är näst intill överväldigande. Nivåjustering på de olika kanalerna fungerar helt godkänt, trots de små, nätta reglarna. Ytterligare tester med bland annat Motu DP6, Apple Logic 9 och Ableton Live 8 gav lika goda resultat. R16 fungerar i alla dessa program både som ljudkort och kontrollenhet för styrning av transportfunktioner och reglar. Till och med de fem funktionsknapparna fungerade i Logic. Riktigt bra!

HANTERING

R16 hanterar inte flera alternativtagningar på samma spår, som vissa hårddiskbaserade digitalportor. Å andra sidan gjorde inte de gamla kassettbaserade portorna det heller, och det blev musik gjord ändå. I min värld är det till och med en fördel med dessa begränsningar. Då blir man tvungen att bestämma sig för en tagning och slipper den digitala världens förbannelse: att kunna ångra, ändra och redigera i all evighet. Med en R16 kanske musiken blir färdig någon gång. Jo, R16 har faktiskt en ångrafunktion, men då handlar det bara om en nivå: du kan alltså ångra ditt senaste misstag, men inte det du gjorde trettiotvå steg bort. Och lika bra är väl det?

Det hade självfallet varit trevligt med fantommatning på alla åtta ingångarna, men när nu R16 är begränsad till två kanalers fantommatning får man vackert finna sig i det. Det går ju att koppla in mickar som inte kräver fantommatning – batteridrivna elektreter, bandmickar och dynamiska mickar – och åtta ingångar är ändå tillräckligt för många inspelningsändamål.

Det går dessutom att mixa ner flera spår till ett eller två med Swap/Bounce-funktionen och på så sätt frigöra fler spår för ytterligare inspelning. När man sedan fyllt upp alla spår, alternativt fått slut på inspirationen, har man fortfarande två masterspår att mixa ned hela kompositionen till. Inte så illa. Med lite planering och förmixning finns rika möjligheter att skapa komplicerade opus.

Om jag ska vara helt ärlig bör man nog låta de justeringar man gör på ljudet – med EQ, nivåreglage eller annat – vara statiska ingrepp. Det går visserligen att göra regelåkningar på till exempel de första åtta kanalerna under en låt, men vill man göra mer dynamiska mixningar blir det besvärligt. R16 är helt enkelt inte byggd för det – återigen en avvägning mellan antalet fysiska reglage och pris, där jag nog anser att Zoom gjort en väl avvägd kompromiss: man har fokuserat på de viktiga mjuk- och hårdvarudetaljerna – sådant som är viktigt för att man ska kunna åstadkomma musik på ett snabbt och enkelt vis.

R16 har en enkel och lättarbetad metronom, en bra stämfunktion, och den tillåter att man gör såväl manuella som automatiska inklipp (punch-in) i ett inspelat spår för att reparera de där förargliga missade två sista tonerna i en inspelning. Jag saknar en normal solo-funktion, men det går att ta sig runt det problemet genom att ”släcka” de spår man inte vill lyssna på. Det hade kanske också varit praktiskt med någon form av digital ljudanslutning (typ S/PDIF) på R16, men det är så enkelt att tanka över spåren via USB att det i stort känns överflödigt.

EFFEKTER OCH LJUDINTRYCK

Effektdelen är tämligen välmatad. Effekterna är uppdelade i två huvudgrupper – send/retur- respektive inserteffekter – som har varsin knapp för åtkomst och redigering. Adresseringen av effekterna är lite småpillig – det finns ju inga dedikerade rattar för tappningar och annat, utan man är hänvisad till att grotta ner sig i menyerna med hjälp av pilkorset, Enter- och Exit-knapparna samt jogginghjulet. Inte precis helintuitivt, men det går att lära sig hantera med lite träning.

I Send Return-gruppen hittar man de mest användbara effekterna, som reverb, delay och diverse modulationseffekter som chorus och flanger. I Insert-gruppen finns övriga effekter, som simulerade gitarrförstärkare, gitarrpedaler, kompressorer och filterdelar. Många av effekterna är också ihopbakade till speciella paket som kan plockas fram vid behov. Här hittar vi till exempel program som Dual Mic, Stereo och 8XComp EQ, varav det sista är ett åttaspårspaket med kompressor och trebands EQ. Det kan vara praktiskt med dylika preset men de är aningens pilliga att redigera om man behöver ändra i dem. Man har inte heller någon grafisk överblick över hur till exempel kompressorn påverkar ljudet.

Ljudmässigt är många av effekterna riktigt användbara. Speciellt lycklig är jag över att reverbet låter bra. Många gånger drar sig tillverkare för att använda sina bästa effekter i allt utom de dyraste digitalportorna – så icke i detta fallet. Reverben är neutrala utan skrälliga bieffekter, och neutrala är ett ledord som gäller även för många av de andra effekterna.

Det är också det intryck jag fått av de omvandlare som sitter i R16. Det är självklart att man inte satt i sexton par A-D/D-A-omvandlare av högsta kvalisort i en maskin som kostar fyra tusen kronor, men de låter riktigt hyfsat för pengarna. Detsamma gäller mickstegen. Jämfört med många andra ljudkort på budgetnivå funkar dessa helt okej. Jag får till och med ge Zoom en eloge för att de undvikit att gaina upp stegen den där sista biten, som ändå aldrig är användbar. Jag antar att det inte bara är jag som är trött på micksteg som bara brummar, brusar och lever rövare sista biten på gainratten. Hellre steg som inte förstärker så mycket men har ett användbart gainomfång.

Även de inbyggda mickarna håller godkänd klass. Jag roade mig med att spela in en låt med några akustiska instrument enbart med hjälp av dem, och det lät förvånansvärt bra.

SAMMANFATTNING

Det var länge sedan jag fick en så komplett produkt för test. R16 är nästan allt man behöver för att göra musik, med eller utan dator: ett musikprogram, digitalporta, ljudkort, inbyggda effekter och controller-funktioner, allt i samma paket. Verkligen inte illa!

Framför allt som digitalporta gjorde R16 mig helt överväldigad. Att spela in ett antal spår med den är näst intill löjligt enkelt. Att mixa ned de inspelade spåren till två masterspår innebär inte heller någon större svårighet. Det är först om man ska hantera en mängd spår, där nivåer eller annat behöver justeras under låtens gång, som det börjar bli lite pilligt.

Men: Alla anmärkningar man skulle kunna ha på R16 faller egentligen helt och hållet bort efter en titt på prislappen. Min första portastudio kostade nästan tre gånger så mycket och den kunde bara en bråkdel av vad R16 kan.

Jag kan för mitt liv inte se hur jag ska kunna förmå mig att skicka tillbaks Zoom R16 till generalagenten.